Demokrati - systemet grekerna inte skapade!

Man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna sympati för grekerna i dessa tider, men det historiska felet att de skulle ha skapat demokratin måste rättas till.

Det antika Athen hade ett system där den politiska makten låg hos demos, en politisk status som enbart män som inte var slavar kunde ha, hur stor del av den manliga befolkningen som omfattades varierade. I vissa andra stadsstater rådde snarare oligarki, variationen mellan olika stater var stor. Grekerna inspirerade säkerligen den romerska republiken som blandade medborgarstyre med aristokratstyre. Inget av dessa system uppfyller moderna krav på en demokrati, att uttrycka fel åsikter kunde i Athen vara belagt med dödsstraff, vilket blev Sokrates död, med våra ögon ironiskt eftersom hans kritik gick ut på att han var emot demokratin.

Hur som haver erövrades Grekland av den makedoniske kungen Filip som införde monarki i Grekland, och senare blev Grekland en del av det romerska imperiet, som blev ett kejsardöme decennierna före Kristus. När kulturarvet från antiken fördes vidare till det medeltida Europa var romarriket ett kejsardöme, och Europa styrdes av kungar, hertigar, biskopar och andra aristokrater. Medeltiden såg stadsstater som Venedig som fungerade som republiker, längre fram blev Nederländerna en republik, England blev parlamentsstyrt på 1600-talet och Sverige styrdes av riksdagen under mitten av 1700-talet. Men demokrati i vår mening dröjde till tidigt 1900-tal.

Det gick alltså 2000 år mellan antikens demokratier och modern demokrati, Grekland var definitivt inte bortglömt under denna tid, grekiska var ett universitetsspråk i Europa tillsammans med latin och hebreiska. Så vad hände?

Svaret börjar med den tidiga medeltidens stormannamöten. De mäktiga männen samlades för att diskutera gemensamma angelägenheter, såsom val av kung. Kungamakten stärkte så småningom sin makt både kulturellt och administrativt, med system av tjänstemän och adelsmän med egna krigsföljen som åtminstone i teorin måste vara lojala mot kungen stärkte kungarna sin makt. Kungavalen gick successivt över till arvkungariken där makten allt mer blev en angelägenhet för den enskilda familjen. På detta sätt utvecklades den tidiga medeltidens lösa riken till centraliserade stater, över en period som pågick i århundraden.

Maktkamper och missnöje ledde till uppror som ursprungligen var adelns område, men efterhand lade sig även bönder och borgare i striderna om kungamakten. Det ledde till att bönder och borgare fick tillträde till riksdagarna, parlamenten, etc. som stormannamötena hade utvecklats till. Efterhand blev dessa församlingar egna institutioner och en maktfaktor som kungarna måste ta hänsyn till och även förhandla med. Vilket fick de franska kungarna att under lång tid föra en politik som inte krävde sådant som bara folkförsamlingen hade befogenhet att genomföra.

Det första steget mot demokrati blev att riksdagarna tog makten från kungarna i land efter land, och använde de administrativa system kungarna skapat för eget bruk. Det andra steget att allt fler fick rösträtt till riksdagarna tills hela den vuxna befolkningen omfattades. Ordet demokrati må vara grekiskt, men systemet det avser är resultatet av en lång process som inte hade med Grekland att göra.

Om något land ska benämnas demokratins vagga så är det England. Engelska puritaner grundade republikanska kolonier i Amerika under engelska kronan, när kolonierna blev självständiga så baserades den amerikanska republiken på de republikanska principer som sedan länge gällt i kolonierna. Den franska revolutionen hade USA som förebild och lade grunden till demokratiseringen av resten av Europa och världen. Men England hade haft parlamentsstyre i hundra år före dess, om än med väldigt begränsad rösträtt.

Kulturfel i A Song of Ice and Fire - Fredlig kultur under krigiska förhållanden, brist på vapenteknisk utveckling och märkligt sexuellt beteende.

Fantasyeposet A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin innehåller många realistiska sidor, kulturerna skildras ofta med förfärande detaljer där inga grymheter besparas läsaren. Men samtidigt är flera av kulturerna mindre trovärdiga, de verkar antingen orealistiska eller stämma dåligt med sina förutsättningar.

Lhazareen är ett folk av fredliga fåraherdar som bor på kontinenten Essos. De bygger städer med murar men har begränsad förmåga att försvara dem mot angripare. Dothrakierna, ett våldsamt ryttar- och herdefolk bränner ofta deras städer och för bort dem som slavar. Lhazareen är den dominerande etniska gruppen bland slavsoldaterna som tränas i staden Astapor, vid sidan av Dothrakierna själva, folkgrupperna är så pass lika till utseendet att de antagligen är nära släkt med varandra. Det märkliga är att Dothrakiernas angrepp har pågått i 400 år utan att Lhazareen vare sig har gått under eller skaffat sig ett försvar som kan stå emot Dothrakiernas angrepp. De borde av ren överlevnadsinstinkt ha byggt höga och kraftiga murar som dothrakierna inte rår på, och utvecklat en krigisk kultur för att försvara sig. Fåraherdar har av gammal tradition ett gott anseende i västerlandet, det var fåraherdar som först mötte Jesus när han fötts och förärades ett möte av änglarna själva, kyrkoherde och pastor är ord bildade till fåraherde. Detta kan vara anledningen till att Martin skildrar fåraherdarna som fredliga, men faktum är att herdar har goda skäl att bli våldsamma, om någon skulle stjäla deras hjordar så svälter dem. Hur våldsbenägna kulturer är handlar ofta om hur hotade dem är, folk med lång tid av fred, t.ex. svenskar och schweizare, blir fredliga den som ofta måste försvara sig blir krigisk, t.ex. kroater när de låg i gränslandet mellan Österrike och Osmanska Väldet. Lhazareen borde vara mycket krigiska.

Järnmännen eller järnfödda  som de kallar sig själva lever på karga öar utanför Westeros, de är en maritim kultur av fiskare och sjörövare. Det märkliga med dem är att de inte har skaffat sig pikenare, kavalleri eller bättre belägringsmaskiner som sina motsvarigheter i själva Westeros. Istället håller de sig till vikingatidens taktik, om än med kraftiga rustningar och rammar på långskeppen. De borde utan vidare ha besegrats av sina motståndare på fastlandet, utom till sjöss, och tvingats anpassa sin beväpning och taktik därefter så att dem inte blev erövrade.

Sommaröarna är en slags hippiekultur där krig utkämpas som ritualiserade strider, lika vår tids idrottstävlingar fast med dödlig utgång, och förlorarna blir bannlysta. Men i tusentals år har Sommaröarna haft kontakt med omvärlden där fullskaliga krig har pågått. Någon borde ha lyckats samla en armé utomlands och erövra öarna, vilket skulle ha tvingat sommaröborna till att övergå till fullskalig krigföring inbördes. Rituella strider fungerar trots allt bara om utgången respekteras av alla, vilket en förlorare förr eller senare inte skulle göra. På Sommaröarna är dessutom att sälja sex ett respekterat yrke som även unga män och kvinnor av ädel börd ägnar sig åt under en tid. Givetvis kan alla kulturer vara obegripliga för den utomstående och det framgår aldrig hur varje enskild individ känner för det hela. Men hur kul kan det vara att ha sex med vem som än kliver in och betalar för sig? Jag kan ha missat någon kultur, men allt jag har läst talar för att prostituerade har haft låg status i alla tider, dem utsätts ofta för fördomar och dessutom växer prostitutionen med fattigdomen. Undantag finns alltid, men allmänt är det snarast en sista utväg för den som inte överlever på annat sätt, vilket accepteras för sexköparnas skull snarare än som ett uttryck för den positiv syn på sexualitet som sommaröländarna har.

Referenser:

A Song of Ice and Fire