Samurajer

Vi känner till dem från populärkulturen, japans hedervärda och skickliga krigare med långa eneggade svärd, katana. Verkligheten skiljer sig delvis från myterna, det är föga känt att samurajer i strid huvudsakligen var beridna bågskyttar. Mer om det nedan. 

Bakgrunden till samurajerna är att japan under seklerna före år tusen centraliserades runt det kejserliga hovet efter kinesisk förebild. Så småningom blev kejsarens makt endast ceremoniell och en familj med titeln Shogun tog makten. Shogunerna höll kontakter med Kina där de kallade sig kungar av Japan, och åtminstone teoretiskt underordnade sig den kinesiske kejsaren, vars titel för övrigt betydde att han härskade över allting. I verkligheten var såklart Japan ett självständigt rike. 

Under seklerna efter år tusen decentraliserades Japan, administrativ och militär makt flyttades till lokala makthavare. En samuraj var inte nödvändigtvis en krigare, det var någon tjänade en herre, antingen kejsaren eller någon annan makthavare. Samurajerna levde av jordegendomar ungefär som medeltida riddare, och när de stred mot varandra i inbördeskrigen som uppstod, förväntade de sig belöningar i form av jord från besegrade. När de slog tillbaka mongolernas anfall under den senare delen av 1200-talet uppstod politiskt missnöje eftersom deras ledare inte kunde belöna dem med jord. De hade inte erövrat någon som härskaren kunde dela ut. 

Det är föga förvånande att detta politiska och militära system orsakade flera sekler av inbördeskrig. Framförallt på 1400-talet stred samurajerna konstant mot varandra, till att börja med på egen hand, sedan med uppbackning av fotsoldater. Det hela tog slut när Japan enades med hårdhänta metoder av generalen Hideyoshi på 1500-talet. 

Det var aldrig självklart att Japan skulle få denna blodiga utveckling. I Kina behölls det centraliserade styret och i både Kina och Korea var det de civila tjänstemännen som tog makten och inte militären. Japan gick som i Europa i våldsam riktning och utvecklade likt Europa krigarideal som har gett stora avtryck i kulturen. 

Samurajer stred till häst och pilbågen var deras främsta vapen, de liknade mer moderna stridspiloter än riddare. Först när en 200 år lång fredsperiod inträffade på 1600-1800-talen utvecklades deras svärdskonst, kendo, till vad den är idag. Kendo är fokuserat på dueller till fots, och utkämpas huvudsakligen med bambusvärd, inte riktiga samurajsvärd av stål. Ninjor var av allt att döma samurajer med svag ekonomi som därför tog till tricks, som lönnmord och spionage, som i sig inte ansågs fult. På 1800-talet gjorde samurajerna uppror där dem använde svärden mot eldvapen, vilket slutade i deras nederlag. 

Något som ofta betonas när det gäller samurajerna är deras lojalitet in i döden, och makten som japanska härskare hade att begära samurajers självmord. Utfört genom att ett kort svärdet eller en kniv används till att öppna magen. En medhjälpare står bakom och skär halsen av honom, ifall samurajen lyckades med att inte visa smärta innan han dog behöll han sin ära. Det är dock bara halva sanningen, många samurajer som besegrats och tillfångatagits bytte sida, vilket var alternativet till döden eller tortyr. 

Referens:

Japans historia: Thomas Ekholm och Ingemar Ottoson, 2011 

Kinas Historia, Hans Hägerdahl, 2008

Krigarnas och helgonens tid, Dick Harrison, 1999

Använder riddarna i "A game of thrones" dothrakiska hästar?

Varifrån kommer alla hästar i Westeros? Frågan är befogad om man räknar på hur många de måste vara och svårigheterna för westerosierna att hålla sig med hästhjordar som aldrig nämns i text.

Vi börjar med behovet. Riddarna i Westeros ska ha minst en stridshäst och en helst två ridhästar, antagligen är det samma sak för väpnare och edsvurna män till häst. I de westerosiska arméerna är enligt Ser Jorah Mormont en tiondel riddare. Antagligen menade han tunga lansiärer motsvarande riddare, eftersom han talade om arméernas stridsförmåga och inte deras sociala status. Siffrorna som anges i böckerna sammantagna ger att Westeros har ungefär 200 000 krigare, oräknat Järnöarna och bortom muren. Det blir 20 000 riddare med tre hästar var, Jaime Lannister nämner att han förlorat ett antal hästar i strid, så åtminstone 20 000 stridshingstar måste kunna ersättas flera gånger om för att hålla arméerna igång. Säg för enkelhetens skull att riddarna behöver sammantaget 100 000 stridshingstar, 50 000 ridhästar(en del dör i olyckor och vissa sa säkert ha flera), till det kommer ponnyer åt pojkarna och nöjeshästar åt adelsdamerna, säkert omsätter aristokratin minst 200 000 hästar för eget bruk. Därefter kommer friryttare och vandrande riddare, när Robb Stark och Renly Baratheon ställer upp arméer är en fjärdedel till häst, det ger 30 000 ryttare av sämre kvalitet i förmodligen varje armé, Tyrion kallade sin fars vandrande riddare, friryttare och nyrekryterade pojkar för västerns avskräde. Deras hästar måste också kunna ersättas om de ska hållas i stridbart skick, det blir 5 x 30 000 = 150 000 till. Ovanpå de 350 000  militära hästarna finns arbetshästar som drar plogar och draghästar, som används i strid vid behov, som Tyrion noterade inför första slaget i bokserien. Antagligen har westerosierna minst en halv miljon hästar, antagligen mycket fler.

Var avlas dem? Norden och Dornien avlar egna hästar anpassade för deras klimat, men de verkar inte populära någon annanstans. Givetvis kan det finnas onämnda hjordar, men Westeros avelsförmåga begränsas av vintrar som varar i åratal. Vintertid ligger allt norr om huvudstaden och säkert de södra bergen i träda, de blir lejonparten av kontinenten. Under vintern måste westerosierna och deras djur leva av lagrad mat, vilket säkert innebär att månag djur slaktas. I böckerna plundras i tur och ordning flodlandet, västern och sträckningen(även översatt som ödemarkerna, men är den bördigaste och folkrikaste delen av westeros). Plundrarna lär antingen ta med sig eller döda alla hästar som gick att använda till avel. Hur ersätter dem allt?

Det mest logiska svaret är att de importerar dem. Dothrakierna har en gigantisk savann där de  driver sina hjordar. Dothrakierna utväxlar gärna gåvor med de städer dem inte plundrar, kanske byter dem hästar mot någonting dem behöver, t.ex. järn, i de fria städerna. Det skulle kunna förklara ytterligare varför de aldrig har bränt de fria städerna som de gör med andra städer, och varför de fria städerna hellre ger gåvor än slåss. Ifall de fria städerna har ett överskott av hästar trots sina egna krig mot varandra, har de en stor hästmarknad i Westeros, som antagligen har järngruvor eftersom de har sådan tillgång på vapen och rustningar av stål. Så antagligen rider westerosierna i stor utsträckning hästar som dothrakierna födde upp, och dothrakierna beväpnar sig delvis med westerosiskt stål.

Referenser:

A Song of Ice and Fire:

Bok 1: A Game of Thrones

Bok 2: A Clash of Kings

Bok 3: A Storm of Swords

Bok 4: A Feast for Crows

Bok 5: A Dance with Dragons

Varför behöver vi skrift?

Frågan kan verka märklig för en modern människa, att läsa och skriva är grundkunskaper och analfabetism betraktas som ett samhällsproblem. Tittar man på skriftlösa samhällen och skriftens utveckling inser man att det inte är så enkelt.

Den tyske språkforskaren och missionären Klaus-Peter Keugler fick en dag höra av en man tillhörande ett folk i Papua Nya Guineas djungler att han satt och lekte. Keugler förstod inte, han satt ju och skrev ner mannens språk. Han fick höra att han borde bygga en båt eller någonting annat meningsfullt, varefter han funderade en stund. Han gav sedan sin vän en lapp som denne skulle ta till hans hustru, som när hon såg texten gav dem något att dricka. Keuglers vän hade aldrig föreställt sig att meddelanden kunde överföras på papper, och insåg att skrift måste vara något viktigt.

Blickar vi till Amerika blir det ännu mer komplicerat, eftersom det byggdes städer, palats, palatskluster och organiserades omfattande imperier i dagens Peru utan något skriftspråk. Indianerna använde i 3500 år ett system med knutar för att bevara information, vilket av uppenbara skäl inte säger så mycket om det förflutna till dagens forskare. Men av allt att döma fanns ett religiöst och vetenskapligt centrum i Caral-Supe i Peru för 5000 år sedan.

De första skrifterna i Grekland och Mesopotamien som har kunnat översättas(d.v.s. inte linear A) har varit rena inventarielistor. Lagar, historia, mytologi och litteratur måste ha förmedlats muntligt långt innan de skrevs ner. Mellan de äldsta översatta grekiska texterna och den äldsta nedtecknade litteraturen gick det minst 800 år. I Egypten är situationen delvis en annan, eftersom hieroglypherna användes som monumentalinskrift ända sedan skriftens gryning, det vill säga cirka 3000 år f.kr.

I Europa är de äldsta utomromerska skrifterna från den irländska kultursfären på 300-talet, förutom ön finns de på Storbritannien, främst Wales och Skottland, Isle of Man och Shetlandsöarna. De är i regel enkla minnestexter och mycket kortare än våra runstenar, som började resas på 700-talet. Runstenar är som regel också minnestexter, möjligen resta för att hävda revir i juridiska tvister om marken. Först på 900-talet nedtecknades Västeuropas äldsta bevarade större litterära verk, Beowulf. Men historieskrivningar nedtecknades betydligt tidigare.  

Man började med andra ord skriva av två skäl, det ena var administrativt, man ville hålla ordning på hur mycket boskap och hur många varor man hade. Det andra för att man ville bevara sitt eller sin släktings minne. Först i senare skeden blev det lagarnas, historiens och litteraturens tur. Orsakerna är svåra att utreda, men så länge lagar, historia, myter och sagor upprepas av alla och är kända av alla behöver de knappast skrivas ned. Det gör det till en kvalificerad gissning att man skrev ned dem antingen för att förmedla till en större krets, kanske hade man olika åsikter om vad de innehöll, eller för att man var rädd att de skulle glömmas bort. Ungefär som när 1700-1800-talens folklivsforskare samlade sånger och folksagor från Skottland, Tyskland och Karelen i Finland. Men detta är enbart mina spekulationer.

Referens

Beowulf, översatt och notad av Michael Swanton, Manchester University Press, 1997.

Djungelbarn, Sabine Keugler, Droemersche Verlagsanstalt, 2005

Flodrikena, Bonniers världshistoria, professor Rostislav Holthoer och professor Sami Parpola, 1982.

Grekernas värld, Bonniers världshistoria, Hans Furuhagen, 1982.

Palaces of the Ancient New World, Susan Toby and Joanne Pillsbury(red), Dumbarton Oaks, 2008.

Den röda tråden i Sagan om Ringen

Sagan om Ringen hör till vår tids mest epokgörande verk, den är den klassiska fantasy romanen som all väldigt framgångsrik fantasy jämförs med och har legat till grund för många nya romanserier och flera dataspel. Sagan om Belgarion, Minne, Sorg och Törne, Warcraft-spelen, Dragons & Dungeons för att nämna några med klara Tolkieninfluenser.

Det som ringen är mest känd för är det magiska föremål som har gett romanserien dess titel, tillsammans med Tolkiens effektiva användande av mytiska väsen. Alverna och dvärgarna från förkristen tid fick nytt liv, änglar blev olika raser, varav en gav upphov till Gandalf, Saruman, Radegast och ytterligare två trollkarlar vars namn är okända, fallna änglar blev Sauron och Baelrogen. Mytologin fick även friskt blod av flera nya släkten, som hober, orker och enter, som gav en myllrande sagovärld som förenar historiska kunskaper med folksagornas magi och berättarteknik.

Men den röda tråden i Sagan om Ringen är egentligen en annan. När Frodo får reda på ringens krafter av Gandalf är hans första instinkt att ge den till Gandalf, som blir skräckslagen inför risken att frestas till att ta ringens krafter. Hans längtan efter makt gör honom sårbar för ringens förmåga att förändra folks personlighet. I ett tidigare skede har Gandalf varit nära att börja slåss med Bilbo om Ringen.

Trilogin igenom kretsar intrigen kring axeln att olika personers längtar efter ringens magiska krafter. Huvudskälet till att allting händer är att Sauron vill ha tillbaka ringen, eftersom han samlade sina gamla krafter i den. Men även Gollum som förstördes fullständigt själsligt och fysiskt av ringens krafter vill ha tillbaka den. Även goda karaktärer längtar efter ringens makt, i synnerhet de kraftfulla som Drottning Galadriel, som Tolkien beskrev som en av de främsta alverna, och Boromir. Trilogins mest minnesvärda klimax är när Boromirs längtan efter ringen får honom att anfalla Frodo och splittra brödraskapet. När han inser vad han gjort ångrar han sig och skriker efter förlåtelse, men får ingen eftersom Frodo är rädd för honom. Till sist måste han plikta med livet i kamp mot orkerna.

Ringen har förhållandevis lite makt över hoberna, eftersom de är så pass enkla varelser att de inte låter sig förföras av makten lika lätt som människor, alver eller trollkarlar(egentligen en änglalik ras kallad valar). Trots det använder Frodo flera gånger ringen för att gömma sig för ringvålnaderna, fast han har fått veta att ringens förmåga att göra honom osynlig inte hjälper mot vålnaderna. Han får dessutom veta av Gandalf att långvarig användning av ringen är skadligt för honom, i slutändan visar det sig också att ringen lämnar själsliga skador som aldrig lämnar bäraren helt. Den ende som ringen inte har makt över är Tom Bombadill, som dessvärre inte heller förstår dess betydelse och därför inte kan spela någon roll i historien.

Vad sagan om ringen egentligen handlar om är hur människor och människolika väsen(trollkarlar, alver och hober) alla kämpar med sin längtan efter makt och sin rädsla för fienden. De har alla svårt att hålla huvudet kallt, i synnerhet med fara i närheten. Boromir drivs åtminstone delvis av rädsla för att Mordor ska erövra Gondor med sina överlägsna arméer, och tror mer på makten att förgöra sina fiender än på de negativa effekterna av en sådan strategi.

En variant på samma inre kamp utkämpas av Saruman och Denethor när de använder Palanthirerna till att se hur stora arméer Mordor har, omedvetna om att de får en överdriven bild av fiendens styrka. Denethor blir förtvivlad och tappar till sist sin förmåga att leda till den grad att Gandalf måste ta över ledningen för Minas Tiriths försvar, Saruman går över till ondskan och hoppas fåfängt på att kunna ta ringen själv. Men båda två drevs även av en förståelig avundsjuka mot de som hade större förmågor än de själva, Saruman mot Gandalf för att han var visare och viljestarkare och Denethor mot Aragorn för att han var en större krigare med starkare juridiska anspråk på makten över Gondor. En intressant sak är att Denethor hade större viljestyrka än Saruman, trots att Denethor inte var en trollkarl eller en valar.

Referenser:

Sagan om Ringen

Sagor från Midgård