Demokrati - systemet grekerna inte skapade!

Man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna sympati för grekerna i dessa tider, men det historiska felet att de skulle ha skapat demokratin måste rättas till.

Det antika Athen hade ett system där den politiska makten låg hos demos, en politisk status som enbart män som inte var slavar kunde ha, hur stor del av den manliga befolkningen som omfattades varierade. I vissa andra stadsstater rådde snarare oligarki, variationen mellan olika stater var stor. Grekerna inspirerade säkerligen den romerska republiken som blandade medborgarstyre med aristokratstyre. Inget av dessa system uppfyller moderna krav på en demokrati, att uttrycka fel åsikter kunde i Athen vara belagt med dödsstraff, vilket blev Sokrates död, med våra ögon ironiskt eftersom hans kritik gick ut på att han var emot demokratin.

Hur som haver erövrades Grekland av den makedoniske kungen Filip som införde monarki i Grekland, och senare blev Grekland en del av det romerska imperiet, som blev ett kejsardöme decennierna före Kristus. När kulturarvet från antiken fördes vidare till det medeltida Europa var romarriket ett kejsardöme, och Europa styrdes av kungar, hertigar, biskopar och andra aristokrater. Medeltiden såg stadsstater som Venedig som fungerade som republiker, längre fram blev Nederländerna en republik, England blev parlamentsstyrt på 1600-talet och Sverige styrdes av riksdagen under mitten av 1700-talet. Men demokrati i vår mening dröjde till tidigt 1900-tal.

Det gick alltså 2000 år mellan antikens demokratier och modern demokrati, Grekland var definitivt inte bortglömt under denna tid, grekiska var ett universitetsspråk i Europa tillsammans med latin och hebreiska. Så vad hände?

Svaret börjar med den tidiga medeltidens stormannamöten. De mäktiga männen samlades för att diskutera gemensamma angelägenheter, såsom val av kung. Kungamakten stärkte så småningom sin makt både kulturellt och administrativt, med system av tjänstemän och adelsmän med egna krigsföljen som åtminstone i teorin måste vara lojala mot kungen stärkte kungarna sin makt. Kungavalen gick successivt över till arvkungariken där makten allt mer blev en angelägenhet för den enskilda familjen. På detta sätt utvecklades den tidiga medeltidens lösa riken till centraliserade stater, över en period som pågick i århundraden.

Maktkamper och missnöje ledde till uppror som ursprungligen var adelns område, men efterhand lade sig även bönder och borgare i striderna om kungamakten. Det ledde till att bönder och borgare fick tillträde till riksdagarna, parlamenten, etc. som stormannamötena hade utvecklats till. Efterhand blev dessa församlingar egna institutioner och en maktfaktor som kungarna måste ta hänsyn till och även förhandla med. Vilket fick de franska kungarna att under lång tid föra en politik som inte krävde sådant som bara folkförsamlingen hade befogenhet att genomföra.

Det första steget mot demokrati blev att riksdagarna tog makten från kungarna i land efter land, och använde de administrativa system kungarna skapat för eget bruk. Det andra steget att allt fler fick rösträtt till riksdagarna tills hela den vuxna befolkningen omfattades. Ordet demokrati må vara grekiskt, men systemet det avser är resultatet av en lång process som inte hade med Grekland att göra.

Om något land ska benämnas demokratins vagga så är det England. Engelska puritaner grundade republikanska kolonier i Amerika under engelska kronan, när kolonierna blev självständiga så baserades den amerikanska republiken på de republikanska principer som sedan länge gällt i kolonierna. Den franska revolutionen hade USA som förebild och lade grunden till demokratiseringen av resten av Europa och världen. Men England hade haft parlamentsstyre i hundra år före dess, om än med väldigt begränsad rösträtt.

Kulturfel i A Song of Ice and Fire - Fredlig kultur under krigiska förhållanden, brist på vapenteknisk utveckling och märkligt sexuellt beteende.

Fantasyeposet A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin innehåller många realistiska sidor, kulturerna skildras ofta med förfärande detaljer där inga grymheter besparas läsaren. Men samtidigt är flera av kulturerna mindre trovärdiga, de verkar antingen orealistiska eller stämma dåligt med sina förutsättningar.

Lhazareen är ett folk av fredliga fåraherdar som bor på kontinenten Essos. De bygger städer med murar men har begränsad förmåga att försvara dem mot angripare. Dothrakierna, ett våldsamt ryttar- och herdefolk bränner ofta deras städer och för bort dem som slavar. Lhazareen är den dominerande etniska gruppen bland slavsoldaterna som tränas i staden Astapor, vid sidan av Dothrakierna själva, folkgrupperna är så pass lika till utseendet att de antagligen är nära släkt med varandra. Det märkliga är att Dothrakiernas angrepp har pågått i 400 år utan att Lhazareen vare sig har gått under eller skaffat sig ett försvar som kan stå emot Dothrakiernas angrepp. De borde av ren överlevnadsinstinkt ha byggt höga och kraftiga murar som dothrakierna inte rår på, och utvecklat en krigisk kultur för att försvara sig. Fåraherdar har av gammal tradition ett gott anseende i västerlandet, det var fåraherdar som först mötte Jesus när han fötts och förärades ett möte av änglarna själva, kyrkoherde och pastor är ord bildade till fåraherde. Detta kan vara anledningen till att Martin skildrar fåraherdarna som fredliga, men faktum är att herdar har goda skäl att bli våldsamma, om någon skulle stjäla deras hjordar så svälter dem. Hur våldsbenägna kulturer är handlar ofta om hur hotade dem är, folk med lång tid av fred, t.ex. svenskar och schweizare, blir fredliga den som ofta måste försvara sig blir krigisk, t.ex. kroater när de låg i gränslandet mellan Österrike och Osmanska Väldet. Lhazareen borde vara mycket krigiska.

Järnmännen eller järnfödda  som de kallar sig själva lever på karga öar utanför Westeros, de är en maritim kultur av fiskare och sjörövare. Det märkliga med dem är att de inte har skaffat sig pikenare, kavalleri eller bättre belägringsmaskiner som sina motsvarigheter i själva Westeros. Istället håller de sig till vikingatidens taktik, om än med kraftiga rustningar och rammar på långskeppen. De borde utan vidare ha besegrats av sina motståndare på fastlandet, utom till sjöss, och tvingats anpassa sin beväpning och taktik därefter så att dem inte blev erövrade.

Sommaröarna är en slags hippiekultur där krig utkämpas som ritualiserade strider, lika vår tids idrottstävlingar fast med dödlig utgång, och förlorarna blir bannlysta. Men i tusentals år har Sommaröarna haft kontakt med omvärlden där fullskaliga krig har pågått. Någon borde ha lyckats samla en armé utomlands och erövra öarna, vilket skulle ha tvingat sommaröborna till att övergå till fullskalig krigföring inbördes. Rituella strider fungerar trots allt bara om utgången respekteras av alla, vilket en förlorare förr eller senare inte skulle göra. På Sommaröarna är dessutom att sälja sex ett respekterat yrke som även unga män och kvinnor av ädel börd ägnar sig åt under en tid. Givetvis kan alla kulturer vara obegripliga för den utomstående och det framgår aldrig hur varje enskild individ känner för det hela. Men hur kul kan det vara att ha sex med vem som än kliver in och betalar för sig? Jag kan ha missat någon kultur, men allt jag har läst talar för att prostituerade har haft låg status i alla tider, dem utsätts ofta för fördomar och dessutom växer prostitutionen med fattigdomen. Undantag finns alltid, men allmänt är det snarast en sista utväg för den som inte överlever på annat sätt, vilket accepteras för sexköparnas skull snarare än som ett uttryck för den positiv syn på sexualitet som sommaröländarna har.

Referenser:

A Song of Ice and Fire

Är Jaqen H'ghar en förtrollad Eddard Stark?

Till allas förfäran blev lord Eddard Stark halshuggen i första delen av A Song of Ice and Fire, ingen väntar sig att huvudpersonen ska dö. Martin berättade senare att förebilden var Gandalfs död i Sagan om Ringen, som tvingar de övriga att klara sig utan honom och växa upp. Jag skulle säga att alla var uppvuxna och visade att de kunde ta egna beslut även när Gandalf var med dem, men visst blev de mer självständiga utan honom som ledare.

Gandalf överlevde dock sitt synbara fall mot döden, dödade sin fiende Baelrog och återvände som Gandalf den vite. Han var samma person som förr, men hade nu högre rang och ta makt att ifrån Saruman hans magiska krafter och utesluta honom ur sin orden. Martin verkade uttrycka besvikelse över det, och förklarade att han ville visa att döden förändrar folk med Catelyn Starks förvandling till Lady Stoneheart.

Frågan uppstår då om Eddard Stark också överlevde? I så fall räddades han av en magi som förbigick den treögda kråkan, Ser Brynden Rivers, en magiker och grönsiare som tränar Brandon Stark i magi. Min hypotes är att den mystiske mördaren och magikern Jaqen H'ghar är en förtrollad Eddard Stark, och jag vill lägga fram mina argument innan svaren kanske kommer i A Winds of Winter.

I början av A Clash of Kings presenterar sig Jaqen H'ghar för Arya och erbjuder henne sin vänskap, utan synbar anledning. Han hoppas att hon kan ordna bekvämligheter åt honom, men varför just hon? Det fanns andra som var större och starkare. När Arya räddat Jaqen H'ghar och hans medfångars liv så åtar han sig att mörda tre personer åt henne. Det handlar inte bara om hans hederskänsla, när Arya hotar med att säga till honom att mörda sig själv så har hotet verkan. Hans magi kontrollerar honom på något sätt, så att han inte kan vägra att lyda den som han står i skuld till förrän skulden är betalad. När skulden till Arya är betalad tar han en ny skepnad, säger att Jaqen H'ghar inte finns längre och att han har fler skulder att betala. Hans magi gör alltså att han fortfarande inte är sin egen herre, han dyker senare upp i Gammelstad, mördar en novis vid citadellet och tar av allt att döma hans plats. Vad han vill göra i citadellet vet ingen.

Han antas vara en ansiktslös man, men i Braavos får Arya veta att dem inte mördar någon annan än sitt utvalda offer. Ingen har skäl att hyra honom att mörda novisen Pate, så det verkar vara något annat i görningen. Dessutom kan de ansiktslösa synbarligen ta sig in och ut var som helst, varför skulle han hamna i Röda Slottets fängelsehålor?

När han lämnar Arya så ger han henne ett järnmynt som ger henne inflytande över braavosier och tillträde till det Svarta och Vita Templet. Varför är han omtänksam när hon hotat med att tvinga honom att ta sitt eget liv. Precis som att han inte hade något skäl att försöka bli hennes vän i början.

Varys sa i Eddards sista kapitel som berättades ur hans perspektiv, att han kunde få ut Eddard men ville han? Det skulle förklara en hel del om Varys, som alltid verkar tänka långsiktigt och strategiskt, ordnade en magiker att byta skepnad med Eddard, och att magin band Eddard att utföra ett okänt uppdrag, för att senare kunna halas upp ur Varys ärm som ett trumfkort. Haken med teorin är att Varys säger sig hata magiker efter att en sådan kastrerade honom. Men kanske kan han utnyttja dem? Eller kanske fanns någon annan spelare med? Men faktum är att Jaqen H'ghar dök upp när Eddard försvann, han bryr sig av oförklarliga skäl om Arya och likt Eddard är hans far död. Det sista säger ingenting i sig men är ändå något som han har gemensamt med Eddard. Olikheterna mellan Jaqen H'ghar och Eddard Stark är också en förvandling lika stor som mellan Catelyn Stark och Lady Stoneheart. Framförallt skulle Jaqen H'ghars funktion i narrativet vara betydligt starkare om han var Eddard Stark, nu är han bara en mystisk man som dyker upp och försvinner av oklara orsaker.

Referenser:

A Song of Ice and Fire: A Game of Thrones

A Song of Ice and Fire: A Clash of Kings

A Song of Ice and Fire: A Feast for Crows

A Song of Ice and Fire: A Dance with Dragons

Interviews with George R.R. Martin

Sagan om Ringen

Sagan om de två tornen

Hur ekonomier dör - riskerna med stora förmögenheter

 Bysans

Venedig

"Folk har inga pengar för att dem lägger pengarna på nöjen. Sedan kommer dem till mig och vill har mer pengar. Jag som aldrig roar mig. Och därför har jag en sparad slant." Citatet är hämtat från en av de tidiga serierna med Joakim von Anka. Från den enskildes perspektiv har han en klar poäng, ifall man aldrig lade pengar på något man tycker är kul skulle man ha mer pengar. När knattarna vill ha 25 kr(i 1940-talets penningvärde) till en lekplats blir deras gammelfarbror rasande. Säkerligen har många äldre släktingar reagerat likadant genom historien, ofta har dem säkert haft goda skäl, få kan köpa allt dem skulle vilja ha.

Men ur ett samhällsperspektiv kan för mycket sparande bli ett allvarligt problem. För den enskilde individen och familjen är det lämpligt att samla kapital, eller ännu hellre investera i någonting som ger en fast avkastning. Jordegendomar har historiskt sett varit en sådan jämn och säker inkomst, men även fastigheter, statsobligationer och skog. Mer än en modern direktör köper upp sig på skog så att han och hans barn får en jämn och säker avkastning från skogen. Konsekvensen blir att förmögenheter som folk tjänat eller samlat genom att spara på avkastning i princip blir frysta, eftersom dem inte används utom till att driva upp priserna på befintliga tillgångar. Man kan säga att pengarna slutar att existera, om man med existerande pengar menar sådana som är i omlopp. När pengarna används till att köpa varor och tjänster eller finansiera ekonomisk infrastruktur så skapas jobb, tillväxt och nya verksamheter kan uppstå. När pengar används till social och kulturell infrastruktur(som lekparken JvA inte ville betala), utvecklas samhällets humankapital i form av friskare och mer kompetenta och stimulerade individer som kan bidra till utvecklingen.

Två historiska exempel på hur fel det kan gå är Bysans och Venedig. I fallet Bysans var det mindre lönsamt att investera i handel än i jord, till stora delar på grund av statlig politik och förlorade krig som påverkade handelns villkor. Konsekvensen blev att den som hade råd hellre köpte jord och Bysans föll ner i fattigdom. När kejsaren inte längre hade råd med en tillräckligt stark militärmakt blev Konstantinopel erövrat av turkarna som grundade det osmanska väldet.

Ett annat är Venedig, som till att börja med gav goda möjligheter för vem som helst med kapital att investera i handelsföretag. Nytillskottet inom den venetianska handelsaristokratin var stort fram till 1300-talet, då den befintliga handelsaristokratin genomförde reformer som stängde dörren för nykomlingar. Det var möjligen en orsak till att Venedig så småningom gick nedåt som kommersiell och maritim stormakt, att det blev färre med nya idéer och ny kompetens. Men någonting som definitivt satte spiken i kistan inträffade runt 1600-talet, då aristokratin började betrakta sig som adeln i övriga Europa. De började anse att handel var under deras värdighet och investerade istället i mark på fastlandet. Nu började Venedigs verkliga nedgång, på 1700-talet var Venedig beroende av turismen för sin överlevnad. Det ironiska är att venetianarna hade haft mycket med Bysans att göra vid tiden för dess undergång 200 år innan de själva gjorde ett liknande misstag.

Under 1800-talet var tillväxten i Europa förhållandevis låg, precis som den har blivit under de senaste decennierna. Anledningarna är såklart flera, men en anledning är att Venedigs och Bysans undergång var ett normaltillstånd. De som hade pengar sparade dem eller investerade dem i jord, statliga lån, etc. vilket gav dem själva ekonomisk trygghet, men frigjorde mindre kapital till resten av samhället. Kanske vore det riktigare att säga att Venedigs och Bysans ekonomier inte dog utan blev normala. Pengar fanns det trots allt lite varstans i Europa, men de användes till krig, lyxkonsumtion eller enbart besparingar. Handelsmakterna var ovanliga eftersom de investerade i kommers, vilket gjorde dem rika. Men besparingar är kloka att ha eftersom ingen vill riskera att bli fattig på grund av misslyckade affärer eller att ens barn ska bli fattiga för att dem saknar de rätta färdigheterna. Bysans för ekonomin skadliga politik grundades i att kejsarmakten behövde hantera arbetslöshet och andra frågor utanför kommersens värld, men gjorde det på ett sätt som var skadligt på lång sikt.

Sammanfattningsvis är förmögenhetsbildning såväl det naturliga resultatet av framgångsrika affärer eller spekulationer, som någonting som på sikt dåligt för de som ska tjäna pengar efteråt. Den venetianska handelsaristokratin är inte de enda som ordnat privilegier åt sig själva, det har snarare varit regel än undantag. Men även förmögenheterna i sig blir ett problem när pengarna inte kommer till användning i ekonomin som helhet, och minskar därför möjligheterna att tjäna pengar.

Af Kleen, Björn, Jorden De Ärvde, 2010

Bonnierfakta, Europas expansion, Kjersgaard, Erik, mag art i historia, Dahlerup, Troels, professor i historia, 1982

Freeland, Chrystia, Plutocrats - the rise of the new super-rich and the fall of everyone else, 2012.

Piketty, Thomas, Capital in the 21-century, 2014.

Strathern, Paul, The spirit of Venice - From Marco Polo to Casanova, 2012

Vad har hänt med sparvarna?

A Game Of Thrones har förändrat sparvarna fullständigt, från en komplicerad religiös, politisk och social rörelse till en rörelse som främst är emot sexhandel och homosexualitet. Från medeltid till nutida konflikter mellan religiösa konservativa och det sekulära samhället. Men först en rekapitulering.

I A Song of Ice and Fire är sparvarna en religiös och politisk rörelse inte olik vad som hände på medeltiden. De religiösa rörelserna kunde handla om folk som samlades i massor för att pina sig själva för sina synder, avvikare som protesterade mot adelns makt och privilegier och/eller mot kyrkans maktställning och dubbelmoral. Vissa som franciskanerna var närmast inomkyrkliga och blev en viktig del av den katolska kyrkans organisation, det var dem som tog hand om pestoffren när ingen annan vågade av rädsla för sjukdomen. I Tyskland ledde det till det långvarigt inbördeskrig mellan bönder och adel, det s.k. husiterkriget under 1400-talet. Det förekom även att kvinnor med religiösa visioner hade vad vi skulle kunna kalla feministiska föreställningar. I korthet använde folk religionen till att uttrycka sitt missnöje med allt från korruption till sociala, ekonomiska och genusrelaterade orättvisor.

Sparvarna är en sådan komplex religiös, politisk och social rörelse. De första tecknen på religiöst och socialt missnöje märks redan i bokseriens andra del, där predikanter som kritiserar kungafamiljen väcker Tyrions och framförallt Cerseis missnöje. Tyrion ignorerar dem och Cercei spärrar in dem.

 I den fjärde delen har missnöjet jäst till den punkten att sparvarna, som de numera kallar sig, samlar sig på trappan till den stora septen(kyrkan) i huvudstaden och lägger ben som de hävdar är från heliga män och kvinnor som mördats i kriget. Kungarnas krigshärar har bränt byar och mördat befolkningen, med hänsyn endast till konflikterna mellan sina hus. Ni vill sparvarna att kronan ska beskydda septer och byar, samtidigt som de beväpnar sig och vissa hellre kräver att alla riddare ska tjäna kyrkan istället för världsliga herrar. Sparvarna kuppar sig till makten över kyrkan till Cerceis missnöje, och säljer kyrkans lyxartiklar för att köpa mat till de fattiga, samtidigt som kyrkans korrupta f.d. ledare tvingas skura golv eller blir inlåsta med religiösa motiveringar. Cercei säger att nordbor som dyrkar träd och Stannis och hans eldsgud är ansvariga, men sparvarnas ledare påpekar helt korrekt att kronans lojalister är lika skyldiga.  Ord och inga visor.

Cercei låter Höge Sparven, som kyrkans nye ledare kallas, återskapa den militanta tron, två korsfararliknande krigarordnar, i utbyte mot två gentjänster. Den första att kyrkan ställer sig bakom Tommen och den andra att Höge Sparven annullerar kronans skuld till kyrkan. Sparvaran blir Fattiga Följeslagare, den enklare av ordnarna, och mer religiösa riddare ansluter sig till den mer prestigefulla Krigarens Söner. Deras syfte förutom att försvara kyrkor och folket är att bekämpa Stannis och hans gud.

Sparvarna börjar dock predika mot sexhandeln och genom Cerceis försorg arresterar dem Margaery och håller henne under tortyrliknande omständigheter, anklagad för otrohet mot sin make Kung Tommen, vilket skulle innebära högförräderi om det är sant. Det slår dock tillbaka på Cercei när dem griper henne för mord på kyrkans tidigare ledare, vilket räknas som gudamord då kyrkans överhuvud officiellt är gudarna själva som vandrar på jorden och utomäktenskapligt sex, incest, mord på Kung Robert och förräderi, hon är skyldig till alltihop och mer än så.

I TV-serien bildas sparvarna i kamp mot sexköp, främmande religioner och homosexualitet. I böckerna bryr sig inte sparvarna om homosexualitet, det framgår hitintills inte vad de anser om homosexualitet, men westerosierna i allmänhet verkar ogilla homosexualitet och talar tyst men föraktfullt om ser Loras och lord Renlys homosexualitet. Händelseutvecklingen eskalerar när Ser Loras blir gripen för homosexualitet, och Margaery blir manipulerad till att avge ett falskt vittnesmål i frågan så att även hon kan gripas.

Varför detta byte av fokus? Skulle man inte kunna använda sparvarna i något sånär samma version som i miljonsäljande bästsäljare? Kunde inte Margaery varit otrogen eller falskeligen anklagats för det i TV? Den troligaste förklaringen är väl att de moderna konflikter med religiösa grupper som får mest uppmärksamhet idag ofta handlar om sex, abort, homosexualitet o.s.v. Fast den nuvarande påven Franciskus I har gett kyrkan en mer medeltida ton som prioriterar bort sexualiteten till förmån för socioekonomiska frågor. Romanerna skildrar skickligt vilken roll religionen hade på medeltiden till att ställa överklassen mot väggen, utan att ducka för skuggsidorna, Höge Sparven betraktar kvinnor som otillförlitliga av naturen och använder tortyr för att tvinga fram bekännelser. TV-serien har inte ens försökt att ta tillvara den konflikten, utan gör sparvarna till homofoba fanatiker.

Referenser:

A Song of Ice and Fire - A Clash Of Kings

A Song of Ice and Fire - A Feast For Crows

A Song of Ice and Fire  - A Dance With Dragons 
Harrison, Dick, Den Stora Döden : Den värsta katastrof som drabbat Europa, 2002.

Moberg, Vilhelm, Min svenska historia - från Oden till Engelbrekt, 1970

En lägenhet på Östermalm eller ett slott?

37 308 000 kr för ett slott i Frankrike eller 83 000 000 kr för en våning på Östermalm i Stockholm? För ett tag sedan uppmärksammades att det byggs en våning på Östermalm i Stockholm med priset satt till 83 miljoner kronor. De flesta svenskar skulle aldrig ha råd med någonting sådan, men i alla tider har stora mängder kapital samlats hos relativt få personer, vilket har gett upphov till arkitektoniska mästerverk som beundras i nutiden. Jag har i detta blogginlägg samlat några slott som har bjudits ut till försäljning de senaste åren, och konstaterar att åtminstone utropspriset är betydligt lägre än för våningen på Östermalm. Man ska dock beakta att underhållskostnader för ett slott antagligen är betydligt högre än för lägenheten ifråga, men samtidigt finns det möjlighet för slottsägare att dra in pengar på kulturturism och evenemang.

Priserna nedan är de som säljaren önskat, inte slutpriset efter eventuell budgivning. 

St-Pierre Albigny i de franska alperna, byggt senast på tusentalet på en bergssida 200 meter över byn Miolans, av de dåvarande herrarna till Miolans. På den tiden var slott inte bara luxuösa bostäder utan även militära befästningar som skyddade adeln från sina fiender och mot upproriska bönder. Berget stupar brant nedanför slottets framsida och gav det en utmärkt försvarsposition.  Sedan 1500-talet t.o.m. den franska revolutionen tjänade slottet som fängelse. Det är idag bara delvis beboeligt eftersom det har fallit i ruin, men besöks av turister och används till kulturella evenemang. Slottet hamnade på det franska sällskapet för historiska monuments lista år 1944. 

Pris: 3-4 miljoner euro eller ungefär 28 - 37 miljoner kr

Caversvall Castle i England byggdes 1275 av Sir William de Caverswall, som tidigare tjänat som sheriff i Staffordshire och Shropshire. Sherifferna var kungens representanter som styrde vid sidan av den lokala adeln. Slottet byggdes om under det tidiga 1600-talet av en köpman vid namn Matthew Cradock, som blivit en lantadelsman likt många andra som kommit upp sig ekonomiskt under historiens gång.  Under det engelska inbördeskriget mellan kung Charles och parlamentet på 1600-talet, hölls slottet av parlamentets armé.

Pris: 3 miljoner pund eller drygt 38 miljoner kr. 

Cavers Castle är en skotsk slottsruin som det finns planer på att bygga om till en modern bostad, det går också att köpa sig titeln Baron of Cavers separat. Under den sena medeltiden innehades slottet av klanen Balliol och senare av klanen "Black" Douglas.  Det som återstår av slottet är tornhuset, eftersom merparten av det en gång imponerande slottet från 1200-talet, som har byggts om från 1400-talet till och med 1800-talet, revs 1953. Den dåvarande ägaren hittade inte någon som ville köpa det, fast han mötte intresse för dess historiska värde.

Pris: 300 000 pund eller drygt 3,8 miljoner kr.

 Castello Izzalini i Umbria i Italien är inte bara ett slott utan även en kyrka och en medeltida by till salu. Delar av byn är fortfarande omgiven av medeltida murar, med gamla hus och torn. Inuti slottet finns 15 eleganta moderna lägenheter. Slottet ägdes en gång i tiden av den legendariske och ökände italienske adelsmannen Ezzelino III Da Romano(1194 - 1259). Han regerade i 20 år över Verona, Vicenza och Padua och deltog på den tysk-romerske kejsrens sida i dennes krig mot påven och gifte sig med kejsarens dotter. Litterära traditioner som möjligen skapades av hans fiender beskriver honom som en grym tyrann. Någonting som senare tiders diktare byggde vidare på för att framställa honom i ännu värre dager. 

Pris för slott, kyrka och by: 5,9 miljoner euro eller ungefär 75 miljoner kr.

Hoberna och staten

Hoberna eller hobbits som de heter i engelskt original, är fiktiva människoliknande personer i JRR Tolkiens sagovärld. De lever i ett samhälle som är lätt att uppfatta som utopiskt. De har mycket god mat och dryck som de konsumerar kopiöst, mycket skratt och en kultur där de överöser varandra med gåvor. De är ganska isolerade från omvärlden och har aldrig varit krigiskt lagda, de har inga inbördeskrig, inte heller verkar de ha några allvarliga konflikter sinsemellan och brottsligheten är låg, enklare tjuveri accepteras.

Fylke, hobernas rike, har egentligen bara två funktioner, ett polisväsende som håller enstaka rövare borta, och ett postväsende som anses mer betydelsefullt av Tolkien själv. Det saknas en politisk överhet förutom en vald borgmästare som har överinseendet över polis och post och presiderar vid fester. En av familjerna har formellt sett ett ämbete med militära funktioner, men eftersom krig saknas är det endast en hederstitel. Familjerna sköter sina egna angelägenheter, underställda endast sina urgamla lagar.

I ett samhälle där staten närmast inte gör någonting blir folk helt beroende av sina familjer, grannar eller beskyddare ifall de blir sjuka, arbetslösa eller drabbas av skador som gör dem arbetsoförmögna, och inte kan driva sina jordbruk, som Fylkes ekonomi bygger på. Samma sak för den som blir gammal eller får barn. Vad händer om skörden slår fel och åtminstone enklare familjer får svårt att mätta alla munnar? När den egna familjen inte räcker till behövs samhällets beskydd eller hjälp från andra familjer.

Eftersom vissa hobfamiljer är betydligt rikare än andra, t.ex. Bagger, som Bilbo, Frodo tillhör och Took och Vinbock som två av Frodos följeslagare tillhör, borde dessa bli beskyddare av flera mindre välbeställda eller rentav fattiga familjer. I utbyte skulle de åtnjuta dessa familjers stöd vid borgmästarval och i andra offentliga sammanhang. Kanske utelämnade Tolkien ett sådant patron och klient system för att inte ägna sig för mycket åt hobernas inre förhållanden. Men en annan möjlighet är att han ville ha det idylliska landsbygdssamhället. Förmodligen drömmer alla människor om ett samhälle som är anpassat precis efter dem, och Tolkien var inte annorlunda. Men att alla får sköta sina egna angelägenheter skulle snart avslöja den enskildes svaghet inför sjukdomar, skador, missväxt, o.s.v. då behövs någon form av ofrihet för att klara livets nödtorft.

Referenser:

Sagan om Ringen