Demokrati - systemet grekerna inte skapade!

Man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna sympati för grekerna i dessa tider, men det historiska felet att de skulle ha skapat demokratin måste rättas till.

Det antika Athen hade ett system där den politiska makten låg hos demos, en politisk status som enbart män som inte var slavar kunde ha, hur stor del av den manliga befolkningen som omfattades varierade. I vissa andra stadsstater rådde snarare oligarki, variationen mellan olika stater var stor. Grekerna inspirerade säkerligen den romerska republiken som blandade medborgarstyre med aristokratstyre. Inget av dessa system uppfyller moderna krav på en demokrati, att uttrycka fel åsikter kunde i Athen vara belagt med dödsstraff, vilket blev Sokrates död, med våra ögon ironiskt eftersom hans kritik gick ut på att han var emot demokratin.

Hur som haver erövrades Grekland av den makedoniske kungen Filip som införde monarki i Grekland, och senare blev Grekland en del av det romerska imperiet, som blev ett kejsardöme decennierna före Kristus. När kulturarvet från antiken fördes vidare till det medeltida Europa var romarriket ett kejsardöme, och Europa styrdes av kungar, hertigar, biskopar och andra aristokrater. Medeltiden såg stadsstater som Venedig som fungerade som republiker, längre fram blev Nederländerna en republik, England blev parlamentsstyrt på 1600-talet och Sverige styrdes av riksdagen under mitten av 1700-talet. Men demokrati i vår mening dröjde till tidigt 1900-tal.

Det gick alltså 2000 år mellan antikens demokratier och modern demokrati, Grekland var definitivt inte bortglömt under denna tid, grekiska var ett universitetsspråk i Europa tillsammans med latin och hebreiska. Så vad hände?

Svaret börjar med den tidiga medeltidens stormannamöten. De mäktiga männen samlades för att diskutera gemensamma angelägenheter, såsom val av kung. Kungamakten stärkte så småningom sin makt både kulturellt och administrativt, med system av tjänstemän och adelsmän med egna krigsföljen som åtminstone i teorin måste vara lojala mot kungen stärkte kungarna sin makt. Kungavalen gick successivt över till arvkungariken där makten allt mer blev en angelägenhet för den enskilda familjen. På detta sätt utvecklades den tidiga medeltidens lösa riken till centraliserade stater, över en period som pågick i århundraden.

Maktkamper och missnöje ledde till uppror som ursprungligen var adelns område, men efterhand lade sig även bönder och borgare i striderna om kungamakten. Det ledde till att bönder och borgare fick tillträde till riksdagarna, parlamenten, etc. som stormannamötena hade utvecklats till. Efterhand blev dessa församlingar egna institutioner och en maktfaktor som kungarna måste ta hänsyn till och även förhandla med. Vilket fick de franska kungarna att under lång tid föra en politik som inte krävde sådant som bara folkförsamlingen hade befogenhet att genomföra.

Det första steget mot demokrati blev att riksdagarna tog makten från kungarna i land efter land, och använde de administrativa system kungarna skapat för eget bruk. Det andra steget att allt fler fick rösträtt till riksdagarna tills hela den vuxna befolkningen omfattades. Ordet demokrati må vara grekiskt, men systemet det avser är resultatet av en lång process som inte hade med Grekland att göra.

Om något land ska benämnas demokratins vagga så är det England. Engelska puritaner grundade republikanska kolonier i Amerika under engelska kronan, när kolonierna blev självständiga så baserades den amerikanska republiken på de republikanska principer som sedan länge gällt i kolonierna. Den franska revolutionen hade USA som förebild och lade grunden till demokratiseringen av resten av Europa och världen. Men England hade haft parlamentsstyre i hundra år före dess, om än med väldigt begränsad rösträtt.

Kulturfel i A Song of Ice and Fire - Fredlig kultur under krigiska förhållanden, brist på vapenteknisk utveckling och märkligt sexuellt beteende.

Fantasyeposet A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin innehåller många realistiska sidor, kulturerna skildras ofta med förfärande detaljer där inga grymheter besparas läsaren. Men samtidigt är flera av kulturerna mindre trovärdiga, de verkar antingen orealistiska eller stämma dåligt med sina förutsättningar.

Lhazareen är ett folk av fredliga fåraherdar som bor på kontinenten Essos. De bygger städer med murar men har begränsad förmåga att försvara dem mot angripare. Dothrakierna, ett våldsamt ryttar- och herdefolk bränner ofta deras städer och för bort dem som slavar. Lhazareen är den dominerande etniska gruppen bland slavsoldaterna som tränas i staden Astapor, vid sidan av Dothrakierna själva, folkgrupperna är så pass lika till utseendet att de antagligen är nära släkt med varandra. Det märkliga är att Dothrakiernas angrepp har pågått i 400 år utan att Lhazareen vare sig har gått under eller skaffat sig ett försvar som kan stå emot Dothrakiernas angrepp. De borde av ren överlevnadsinstinkt ha byggt höga och kraftiga murar som dothrakierna inte rår på, och utvecklat en krigisk kultur för att försvara sig. Fåraherdar har av gammal tradition ett gott anseende i västerlandet, det var fåraherdar som först mötte Jesus när han fötts och förärades ett möte av änglarna själva, kyrkoherde och pastor är ord bildade till fåraherde. Detta kan vara anledningen till att Martin skildrar fåraherdarna som fredliga, men faktum är att herdar har goda skäl att bli våldsamma, om någon skulle stjäla deras hjordar så svälter dem. Hur våldsbenägna kulturer är handlar ofta om hur hotade dem är, folk med lång tid av fred, t.ex. svenskar och schweizare, blir fredliga den som ofta måste försvara sig blir krigisk, t.ex. kroater när de låg i gränslandet mellan Österrike och Osmanska Väldet. Lhazareen borde vara mycket krigiska.

Järnmännen eller järnfödda  som de kallar sig själva lever på karga öar utanför Westeros, de är en maritim kultur av fiskare och sjörövare. Det märkliga med dem är att de inte har skaffat sig pikenare, kavalleri eller bättre belägringsmaskiner som sina motsvarigheter i själva Westeros. Istället håller de sig till vikingatidens taktik, om än med kraftiga rustningar och rammar på långskeppen. De borde utan vidare ha besegrats av sina motståndare på fastlandet, utom till sjöss, och tvingats anpassa sin beväpning och taktik därefter så att dem inte blev erövrade.

Sommaröarna är en slags hippiekultur där krig utkämpas som ritualiserade strider, lika vår tids idrottstävlingar fast med dödlig utgång, och förlorarna blir bannlysta. Men i tusentals år har Sommaröarna haft kontakt med omvärlden där fullskaliga krig har pågått. Någon borde ha lyckats samla en armé utomlands och erövra öarna, vilket skulle ha tvingat sommaröborna till att övergå till fullskalig krigföring inbördes. Rituella strider fungerar trots allt bara om utgången respekteras av alla, vilket en förlorare förr eller senare inte skulle göra. På Sommaröarna är dessutom att sälja sex ett respekterat yrke som även unga män och kvinnor av ädel börd ägnar sig åt under en tid. Givetvis kan alla kulturer vara obegripliga för den utomstående och det framgår aldrig hur varje enskild individ känner för det hela. Men hur kul kan det vara att ha sex med vem som än kliver in och betalar för sig? Jag kan ha missat någon kultur, men allt jag har läst talar för att prostituerade har haft låg status i alla tider, dem utsätts ofta för fördomar och dessutom växer prostitutionen med fattigdomen. Undantag finns alltid, men allmänt är det snarast en sista utväg för den som inte överlever på annat sätt, vilket accepteras för sexköparnas skull snarare än som ett uttryck för den positiv syn på sexualitet som sommaröländarna har.

Referenser:

A Song of Ice and Fire

Är Jaqen H'ghar en förtrollad Eddard Stark?

Till allas förfäran blev lord Eddard Stark halshuggen i första delen av A Song of Ice and Fire, ingen väntar sig att huvudpersonen ska dö. Martin berättade senare att förebilden var Gandalfs död i Sagan om Ringen, som tvingar de övriga att klara sig utan honom och växa upp. Jag skulle säga att alla var uppvuxna och visade att de kunde ta egna beslut även när Gandalf var med dem, men visst blev de mer självständiga utan honom som ledare.

Gandalf överlevde dock sitt synbara fall mot döden, dödade sin fiende Baelrog och återvände som Gandalf den vite. Han var samma person som förr, men hade nu högre rang och ta makt att ifrån Saruman hans magiska krafter och utesluta honom ur sin orden. Martin verkade uttrycka besvikelse över det, och förklarade att han ville visa att döden förändrar folk med Catelyn Starks förvandling till Lady Stoneheart.

Frågan uppstår då om Eddard Stark också överlevde? I så fall räddades han av en magi som förbigick den treögda kråkan, Ser Brynden Rivers, en magiker och grönsiare som tränar Brandon Stark i magi. Min hypotes är att den mystiske mördaren och magikern Jaqen H'ghar är en förtrollad Eddard Stark, och jag vill lägga fram mina argument innan svaren kanske kommer i A Winds of Winter.

I början av A Clash of Kings presenterar sig Jaqen H'ghar för Arya och erbjuder henne sin vänskap, utan synbar anledning. Han hoppas att hon kan ordna bekvämligheter åt honom, men varför just hon? Det fanns andra som var större och starkare. När Arya räddat Jaqen H'ghar och hans medfångars liv så åtar han sig att mörda tre personer åt henne. Det handlar inte bara om hans hederskänsla, när Arya hotar med att säga till honom att mörda sig själv så har hotet verkan. Hans magi kontrollerar honom på något sätt, så att han inte kan vägra att lyda den som han står i skuld till förrän skulden är betalad. När skulden till Arya är betalad tar han en ny skepnad, säger att Jaqen H'ghar inte finns längre och att han har fler skulder att betala. Hans magi gör alltså att han fortfarande inte är sin egen herre, han dyker senare upp i Gammelstad, mördar en novis vid citadellet och tar av allt att döma hans plats. Vad han vill göra i citadellet vet ingen.

Han antas vara en ansiktslös man, men i Braavos får Arya veta att dem inte mördar någon annan än sitt utvalda offer. Ingen har skäl att hyra honom att mörda novisen Pate, så det verkar vara något annat i görningen. Dessutom kan de ansiktslösa synbarligen ta sig in och ut var som helst, varför skulle han hamna i Röda Slottets fängelsehålor?

När han lämnar Arya så ger han henne ett järnmynt som ger henne inflytande över braavosier och tillträde till det Svarta och Vita Templet. Varför är han omtänksam när hon hotat med att tvinga honom att ta sitt eget liv. Precis som att han inte hade något skäl att försöka bli hennes vän i början.

Varys sa i Eddards sista kapitel som berättades ur hans perspektiv, att han kunde få ut Eddard men ville han? Det skulle förklara en hel del om Varys, som alltid verkar tänka långsiktigt och strategiskt, ordnade en magiker att byta skepnad med Eddard, och att magin band Eddard att utföra ett okänt uppdrag, för att senare kunna halas upp ur Varys ärm som ett trumfkort. Haken med teorin är att Varys säger sig hata magiker efter att en sådan kastrerade honom. Men kanske kan han utnyttja dem? Eller kanske fanns någon annan spelare med? Men faktum är att Jaqen H'ghar dök upp när Eddard försvann, han bryr sig av oförklarliga skäl om Arya och likt Eddard är hans far död. Det sista säger ingenting i sig men är ändå något som han har gemensamt med Eddard. Olikheterna mellan Jaqen H'ghar och Eddard Stark är också en förvandling lika stor som mellan Catelyn Stark och Lady Stoneheart. Framförallt skulle Jaqen H'ghars funktion i narrativet vara betydligt starkare om han var Eddard Stark, nu är han bara en mystisk man som dyker upp och försvinner av oklara orsaker.

Referenser:

A Song of Ice and Fire: A Game of Thrones

A Song of Ice and Fire: A Clash of Kings

A Song of Ice and Fire: A Feast for Crows

A Song of Ice and Fire: A Dance with Dragons

Interviews with George R.R. Martin

Sagan om Ringen

Sagan om de två tornen

Hur ekonomier dör - riskerna med stora förmögenheter

 Bysans

Venedig

"Folk har inga pengar för att dem lägger pengarna på nöjen. Sedan kommer dem till mig och vill har mer pengar. Jag som aldrig roar mig. Och därför har jag en sparad slant." Citatet är hämtat från en av de tidiga serierna med Joakim von Anka. Från den enskildes perspektiv har han en klar poäng, ifall man aldrig lade pengar på något man tycker är kul skulle man ha mer pengar. När knattarna vill ha 25 kr(i 1940-talets penningvärde) till en lekplats blir deras gammelfarbror rasande. Säkerligen har många äldre släktingar reagerat likadant genom historien, ofta har dem säkert haft goda skäl, få kan köpa allt dem skulle vilja ha.

Men ur ett samhällsperspektiv kan för mycket sparande bli ett allvarligt problem. För den enskilde individen och familjen är det lämpligt att samla kapital, eller ännu hellre investera i någonting som ger en fast avkastning. Jordegendomar har historiskt sett varit en sådan jämn och säker inkomst, men även fastigheter, statsobligationer och skog. Mer än en modern direktör köper upp sig på skog så att han och hans barn får en jämn och säker avkastning från skogen. Konsekvensen blir att förmögenheter som folk tjänat eller samlat genom att spara på avkastning i princip blir frysta, eftersom dem inte används utom till att driva upp priserna på befintliga tillgångar. Man kan säga att pengarna slutar att existera, om man med existerande pengar menar sådana som är i omlopp. När pengarna används till att köpa varor och tjänster eller finansiera ekonomisk infrastruktur så skapas jobb, tillväxt och nya verksamheter kan uppstå. När pengar används till social och kulturell infrastruktur(som lekparken JvA inte ville betala), utvecklas samhällets humankapital i form av friskare och mer kompetenta och stimulerade individer som kan bidra till utvecklingen.

Två historiska exempel på hur fel det kan gå är Bysans och Venedig. I fallet Bysans var det mindre lönsamt att investera i handel än i jord, till stora delar på grund av statlig politik och förlorade krig som påverkade handelns villkor. Konsekvensen blev att den som hade råd hellre köpte jord och Bysans föll ner i fattigdom. När kejsaren inte längre hade råd med en tillräckligt stark militärmakt blev Konstantinopel erövrat av turkarna som grundade det osmanska väldet.

Ett annat är Venedig, som till att börja med gav goda möjligheter för vem som helst med kapital att investera i handelsföretag. Nytillskottet inom den venetianska handelsaristokratin var stort fram till 1300-talet, då den befintliga handelsaristokratin genomförde reformer som stängde dörren för nykomlingar. Det var möjligen en orsak till att Venedig så småningom gick nedåt som kommersiell och maritim stormakt, att det blev färre med nya idéer och ny kompetens. Men någonting som definitivt satte spiken i kistan inträffade runt 1600-talet, då aristokratin började betrakta sig som adeln i övriga Europa. De började anse att handel var under deras värdighet och investerade istället i mark på fastlandet. Nu började Venedigs verkliga nedgång, på 1700-talet var Venedig beroende av turismen för sin överlevnad. Det ironiska är att venetianarna hade haft mycket med Bysans att göra vid tiden för dess undergång 200 år innan de själva gjorde ett liknande misstag.

Under 1800-talet var tillväxten i Europa förhållandevis låg, precis som den har blivit under de senaste decennierna. Anledningarna är såklart flera, men en anledning är att Venedigs och Bysans undergång var ett normaltillstånd. De som hade pengar sparade dem eller investerade dem i jord, statliga lån, etc. vilket gav dem själva ekonomisk trygghet, men frigjorde mindre kapital till resten av samhället. Kanske vore det riktigare att säga att Venedigs och Bysans ekonomier inte dog utan blev normala. Pengar fanns det trots allt lite varstans i Europa, men de användes till krig, lyxkonsumtion eller enbart besparingar. Handelsmakterna var ovanliga eftersom de investerade i kommers, vilket gjorde dem rika. Men besparingar är kloka att ha eftersom ingen vill riskera att bli fattig på grund av misslyckade affärer eller att ens barn ska bli fattiga för att dem saknar de rätta färdigheterna. Bysans för ekonomin skadliga politik grundades i att kejsarmakten behövde hantera arbetslöshet och andra frågor utanför kommersens värld, men gjorde det på ett sätt som var skadligt på lång sikt.

Sammanfattningsvis är förmögenhetsbildning såväl det naturliga resultatet av framgångsrika affärer eller spekulationer, som någonting som på sikt dåligt för de som ska tjäna pengar efteråt. Den venetianska handelsaristokratin är inte de enda som ordnat privilegier åt sig själva, det har snarare varit regel än undantag. Men även förmögenheterna i sig blir ett problem när pengarna inte kommer till användning i ekonomin som helhet, och minskar därför möjligheterna att tjäna pengar.

Af Kleen, Björn, Jorden De Ärvde, 2010

Bonnierfakta, Europas expansion, Kjersgaard, Erik, mag art i historia, Dahlerup, Troels, professor i historia, 1982

Freeland, Chrystia, Plutocrats - the rise of the new super-rich and the fall of everyone else, 2012.

Piketty, Thomas, Capital in the 21-century, 2014.

Strathern, Paul, The spirit of Venice - From Marco Polo to Casanova, 2012

Vad har hänt med sparvarna?

A Game Of Thrones har förändrat sparvarna fullständigt, från en komplicerad religiös, politisk och social rörelse till en rörelse som främst är emot sexhandel och homosexualitet. Från medeltid till nutida konflikter mellan religiösa konservativa och det sekulära samhället. Men först en rekapitulering.

I A Song of Ice and Fire är sparvarna en religiös och politisk rörelse inte olik vad som hände på medeltiden. De religiösa rörelserna kunde handla om folk som samlades i massor för att pina sig själva för sina synder, avvikare som protesterade mot adelns makt och privilegier och/eller mot kyrkans maktställning och dubbelmoral. Vissa som franciskanerna var närmast inomkyrkliga och blev en viktig del av den katolska kyrkans organisation, det var dem som tog hand om pestoffren när ingen annan vågade av rädsla för sjukdomen. I Tyskland ledde det till det långvarigt inbördeskrig mellan bönder och adel, det s.k. husiterkriget under 1400-talet. Det förekom även att kvinnor med religiösa visioner hade vad vi skulle kunna kalla feministiska föreställningar. I korthet använde folk religionen till att uttrycka sitt missnöje med allt från korruption till sociala, ekonomiska och genusrelaterade orättvisor.

Sparvarna är en sådan komplex religiös, politisk och social rörelse. De första tecknen på religiöst och socialt missnöje märks redan i bokseriens andra del, där predikanter som kritiserar kungafamiljen väcker Tyrions och framförallt Cerseis missnöje. Tyrion ignorerar dem och Cercei spärrar in dem.

 I den fjärde delen har missnöjet jäst till den punkten att sparvarna, som de numera kallar sig, samlar sig på trappan till den stora septen(kyrkan) i huvudstaden och lägger ben som de hävdar är från heliga män och kvinnor som mördats i kriget. Kungarnas krigshärar har bränt byar och mördat befolkningen, med hänsyn endast till konflikterna mellan sina hus. Ni vill sparvarna att kronan ska beskydda septer och byar, samtidigt som de beväpnar sig och vissa hellre kräver att alla riddare ska tjäna kyrkan istället för världsliga herrar. Sparvarna kuppar sig till makten över kyrkan till Cerceis missnöje, och säljer kyrkans lyxartiklar för att köpa mat till de fattiga, samtidigt som kyrkans korrupta f.d. ledare tvingas skura golv eller blir inlåsta med religiösa motiveringar. Cercei säger att nordbor som dyrkar träd och Stannis och hans eldsgud är ansvariga, men sparvarnas ledare påpekar helt korrekt att kronans lojalister är lika skyldiga.  Ord och inga visor.

Cercei låter Höge Sparven, som kyrkans nye ledare kallas, återskapa den militanta tron, två korsfararliknande krigarordnar, i utbyte mot två gentjänster. Den första att kyrkan ställer sig bakom Tommen och den andra att Höge Sparven annullerar kronans skuld till kyrkan. Sparvaran blir Fattiga Följeslagare, den enklare av ordnarna, och mer religiösa riddare ansluter sig till den mer prestigefulla Krigarens Söner. Deras syfte förutom att försvara kyrkor och folket är att bekämpa Stannis och hans gud.

Sparvarna börjar dock predika mot sexhandeln och genom Cerceis försorg arresterar dem Margaery och håller henne under tortyrliknande omständigheter, anklagad för otrohet mot sin make Kung Tommen, vilket skulle innebära högförräderi om det är sant. Det slår dock tillbaka på Cercei när dem griper henne för mord på kyrkans tidigare ledare, vilket räknas som gudamord då kyrkans överhuvud officiellt är gudarna själva som vandrar på jorden och utomäktenskapligt sex, incest, mord på Kung Robert och förräderi, hon är skyldig till alltihop och mer än så.

I TV-serien bildas sparvarna i kamp mot sexköp, främmande religioner och homosexualitet. I böckerna bryr sig inte sparvarna om homosexualitet, det framgår hitintills inte vad de anser om homosexualitet, men westerosierna i allmänhet verkar ogilla homosexualitet och talar tyst men föraktfullt om ser Loras och lord Renlys homosexualitet. Händelseutvecklingen eskalerar när Ser Loras blir gripen för homosexualitet, och Margaery blir manipulerad till att avge ett falskt vittnesmål i frågan så att även hon kan gripas.

Varför detta byte av fokus? Skulle man inte kunna använda sparvarna i något sånär samma version som i miljonsäljande bästsäljare? Kunde inte Margaery varit otrogen eller falskeligen anklagats för det i TV? Den troligaste förklaringen är väl att de moderna konflikter med religiösa grupper som får mest uppmärksamhet idag ofta handlar om sex, abort, homosexualitet o.s.v. Fast den nuvarande påven Franciskus I har gett kyrkan en mer medeltida ton som prioriterar bort sexualiteten till förmån för socioekonomiska frågor. Romanerna skildrar skickligt vilken roll religionen hade på medeltiden till att ställa överklassen mot väggen, utan att ducka för skuggsidorna, Höge Sparven betraktar kvinnor som otillförlitliga av naturen och använder tortyr för att tvinga fram bekännelser. TV-serien har inte ens försökt att ta tillvara den konflikten, utan gör sparvarna till homofoba fanatiker.

Referenser:

A Song of Ice and Fire - A Clash Of Kings

A Song of Ice and Fire - A Feast For Crows

A Song of Ice and Fire  - A Dance With Dragons 
Harrison, Dick, Den Stora Döden : Den värsta katastrof som drabbat Europa, 2002.

Moberg, Vilhelm, Min svenska historia - från Oden till Engelbrekt, 1970

En lägenhet på Östermalm eller ett slott?

37 308 000 kr för ett slott i Frankrike eller 83 000 000 kr för en våning på Östermalm i Stockholm? För ett tag sedan uppmärksammades att det byggs en våning på Östermalm i Stockholm med priset satt till 83 miljoner kronor. De flesta svenskar skulle aldrig ha råd med någonting sådan, men i alla tider har stora mängder kapital samlats hos relativt få personer, vilket har gett upphov till arkitektoniska mästerverk som beundras i nutiden. Jag har i detta blogginlägg samlat några slott som har bjudits ut till försäljning de senaste åren, och konstaterar att åtminstone utropspriset är betydligt lägre än för våningen på Östermalm. Man ska dock beakta att underhållskostnader för ett slott antagligen är betydligt högre än för lägenheten ifråga, men samtidigt finns det möjlighet för slottsägare att dra in pengar på kulturturism och evenemang.

Priserna nedan är de som säljaren önskat, inte slutpriset efter eventuell budgivning. 

St-Pierre Albigny i de franska alperna, byggt senast på tusentalet på en bergssida 200 meter över byn Miolans, av de dåvarande herrarna till Miolans. På den tiden var slott inte bara luxuösa bostäder utan även militära befästningar som skyddade adeln från sina fiender och mot upproriska bönder. Berget stupar brant nedanför slottets framsida och gav det en utmärkt försvarsposition.  Sedan 1500-talet t.o.m. den franska revolutionen tjänade slottet som fängelse. Det är idag bara delvis beboeligt eftersom det har fallit i ruin, men besöks av turister och används till kulturella evenemang. Slottet hamnade på det franska sällskapet för historiska monuments lista år 1944. 

Pris: 3-4 miljoner euro eller ungefär 28 - 37 miljoner kr

Caversvall Castle i England byggdes 1275 av Sir William de Caverswall, som tidigare tjänat som sheriff i Staffordshire och Shropshire. Sherifferna var kungens representanter som styrde vid sidan av den lokala adeln. Slottet byggdes om under det tidiga 1600-talet av en köpman vid namn Matthew Cradock, som blivit en lantadelsman likt många andra som kommit upp sig ekonomiskt under historiens gång.  Under det engelska inbördeskriget mellan kung Charles och parlamentet på 1600-talet, hölls slottet av parlamentets armé.

Pris: 3 miljoner pund eller drygt 38 miljoner kr. 

Cavers Castle är en skotsk slottsruin som det finns planer på att bygga om till en modern bostad, det går också att köpa sig titeln Baron of Cavers separat. Under den sena medeltiden innehades slottet av klanen Balliol och senare av klanen "Black" Douglas.  Det som återstår av slottet är tornhuset, eftersom merparten av det en gång imponerande slottet från 1200-talet, som har byggts om från 1400-talet till och med 1800-talet, revs 1953. Den dåvarande ägaren hittade inte någon som ville köpa det, fast han mötte intresse för dess historiska värde.

Pris: 300 000 pund eller drygt 3,8 miljoner kr.

 Castello Izzalini i Umbria i Italien är inte bara ett slott utan även en kyrka och en medeltida by till salu. Delar av byn är fortfarande omgiven av medeltida murar, med gamla hus och torn. Inuti slottet finns 15 eleganta moderna lägenheter. Slottet ägdes en gång i tiden av den legendariske och ökände italienske adelsmannen Ezzelino III Da Romano(1194 - 1259). Han regerade i 20 år över Verona, Vicenza och Padua och deltog på den tysk-romerske kejsrens sida i dennes krig mot påven och gifte sig med kejsarens dotter. Litterära traditioner som möjligen skapades av hans fiender beskriver honom som en grym tyrann. Någonting som senare tiders diktare byggde vidare på för att framställa honom i ännu värre dager. 

Pris för slott, kyrka och by: 5,9 miljoner euro eller ungefär 75 miljoner kr.

Hoberna och staten

Hoberna eller hobbits som de heter i engelskt original, är fiktiva människoliknande personer i JRR Tolkiens sagovärld. De lever i ett samhälle som är lätt att uppfatta som utopiskt. De har mycket god mat och dryck som de konsumerar kopiöst, mycket skratt och en kultur där de överöser varandra med gåvor. De är ganska isolerade från omvärlden och har aldrig varit krigiskt lagda, de har inga inbördeskrig, inte heller verkar de ha några allvarliga konflikter sinsemellan och brottsligheten är låg, enklare tjuveri accepteras.

Fylke, hobernas rike, har egentligen bara två funktioner, ett polisväsende som håller enstaka rövare borta, och ett postväsende som anses mer betydelsefullt av Tolkien själv. Det saknas en politisk överhet förutom en vald borgmästare som har överinseendet över polis och post och presiderar vid fester. En av familjerna har formellt sett ett ämbete med militära funktioner, men eftersom krig saknas är det endast en hederstitel. Familjerna sköter sina egna angelägenheter, underställda endast sina urgamla lagar.

I ett samhälle där staten närmast inte gör någonting blir folk helt beroende av sina familjer, grannar eller beskyddare ifall de blir sjuka, arbetslösa eller drabbas av skador som gör dem arbetsoförmögna, och inte kan driva sina jordbruk, som Fylkes ekonomi bygger på. Samma sak för den som blir gammal eller får barn. Vad händer om skörden slår fel och åtminstone enklare familjer får svårt att mätta alla munnar? När den egna familjen inte räcker till behövs samhällets beskydd eller hjälp från andra familjer.

Eftersom vissa hobfamiljer är betydligt rikare än andra, t.ex. Bagger, som Bilbo, Frodo tillhör och Took och Vinbock som två av Frodos följeslagare tillhör, borde dessa bli beskyddare av flera mindre välbeställda eller rentav fattiga familjer. I utbyte skulle de åtnjuta dessa familjers stöd vid borgmästarval och i andra offentliga sammanhang. Kanske utelämnade Tolkien ett sådant patron och klient system för att inte ägna sig för mycket åt hobernas inre förhållanden. Men en annan möjlighet är att han ville ha det idylliska landsbygdssamhället. Förmodligen drömmer alla människor om ett samhälle som är anpassat precis efter dem, och Tolkien var inte annorlunda. Men att alla får sköta sina egna angelägenheter skulle snart avslöja den enskildes svaghet inför sjukdomar, skador, missväxt, o.s.v. då behövs någon form av ofrihet för att klara livets nödtorft.

Referenser:

Sagan om Ringen

Kung Arthur och hans värld

Det är oomtvistat att Kung Arthur och hans riddarna av runda bordet är en högmedeltida fiktion, som varje tidsanda har gett en ny innebörd. Nya filmer, tv-serier och litterära tolkningar av Arthur och hans hov skapas ständigt, ofta i syfte att säga något om sin samtid.

I det här inlägget vill jag diskutera frågan om hans historicitet, eller mer exakt, finns det en historisk person som det hela bygger på? Kung Arthur ska ha levt under den tidiga 500-talet och varit en framgångsrik kung som besegrade saxarna, pikterna och skoterna, erövrade Gallien som Rom fortfarande hade svag kontroll över. Den romerske ämbetsmannen Lucius krävde tribut av honom, vilket fick Arthur att angripa Lucius och besegra honom nära Burgund. Hans systerson Mordred som regerade i Britannien i hans ställe förrådde honom och tog makten, och övertygade hans fru Guinevere(Gwenhyfvyr med keltisk stavning) om att leva i otrohet med honom. Arthur besegrade Mordred i slaget vid Camlann 537 i Cornwall men skadades, varefter hans fördes till den mystiska ön Avalon. Slut på historien.

Berättelsen innehåller flera historiska luckor, från och med det sena 500-talet härskade merovingerna i Gallien. De var en frankisk familj som när inte dödade varandra om makten var en expansiv stormakt. Under 530-talet var de inne i en sådan expansiv fas, samtidigt som Arthur skulle ha erövrat deras land. Romarriket sådant det var, var aktiva vid medelhavet, men kunde inte kontrollera Italien p.g.a. strider mot ostrogoterna som erövrat halvön. En av de första merovingiska härskaran fick titeln konsul i romarriket. Men att Rom skulle ha krävt tribut av en kung i Britannien, som de övergett under tidigt 400-tal, är mer än lovligt politiskt orealistiskt.

Men det fanns ett krig 70-år tidigare som verkar stämma med berättelsen. År 467 ville den västromerske kejsaren Anthemius rädda situationen i Gallien, som till stora delar styrdes av erövrare och självständighetsrörelser, dessutom hotade Visigoterna i dagens Spanien att erövra Gallien. För att lyckas med det slöt han ett förbund med den brittiske kungen Riothamus.

Britannien hade efter det romerska tillbakadragandet över 60 år tidigare fallit sönder i mindre kungariken som stred mot varandra. De farligaste var det i dagens nordöstra England som styrdes av saxare. Saxarna hade ursprungligen invandrat för att bli soldater i brittiska arméer, men sedan tagit makten själva. Den tidens syn på etnicitet innebar att folk tog sig den etnicitet som härskaren hade. Så när saxarna tog över blev den brittiska befolkningen saxare, förlorade dem sedan ett krig blev de människor dem inte längre styrde över britter igen.

Riothamus skeppade in en armé till Gallien och intog först områdena norr om floden Loire, men ockuperade snart Bourges. Den romerske prefekten i Gallien, Arvandus, hade dock tagit kontakt med Visigoterna och föreslagit att de skulle dela upp Gallien mellan sig och Burgunderna i öster. Visigoterna angrep Riothamus och besegrade honom i slaget vid Châteauroux innan de romerska trupperna anlände för att hjälpa honom. Riothamus drog sig undan till det neutrala Burgund och försvinner ur historien.

I 800-talskrönikan Historia Brittonum dateras Arthur till 500-talet, men är samtida med en östromersk kejsare vid namn Leo, det fanns en sådan under Riothamus krig, men inte på 500-talet. Historia Brittonum är full med kronologiska och historiska fel, vilket den tyvärr inte är ensam om under den tidiga medeltiden, och ska tas med rejäla nypor salt. Likväl ser det ut som att Riothamus misslyckade krig har agerat förebild för Kung Arthurs påstådda segertåg. Riothamus betyder ungefär "Den Störste Kungen" och var knappast hans namn sedan födseln, troligen hette han egentligen något annat, Arthur är inte en omöjlighet.

Säkert är att han måste ha härskat över en betydande del av Britannien för att kunna samla ihop en tillräckligt stark armé för att erövra delar av Gallien och utmana Visigoterna, även med romersk hjälp. Han måste dessutom ha varit säker på att varken saxarna heller någon annan tänkte anfalla honom. Riothamus kan såklart ha gjort missbedömningar, men han måste ha varit en mäktig kung. Det skulle stämma med bilden av Kung Arthur som besegrade saxare, pikter och skoter och erövrade omfattande områden, även om detaljerna kan ha varit väldigt annorlunda i verkligheten. Hypotetiskt sett kan saxare ha ingått i hans armé och vid denna korta tid räknats som britter då de levde under brittisk överhöghet.

Angående Guinevere och Mordred är det inte omöjligt att historien har misshandlat dem. Ifall Arthur/Riothamus dog i Gallien eller i vart fall inte återvände och kunde antas vara död, kan ett resonemangsäktenskap mellan dem ha varit en politisk manöver för att hålla ihop riket. Det är inte okänt från historieböckerna att kvinnor som gifte sig eller valde sexpartner efter eget huvud av politiska skäl beskrevs genomgående negativt. I själva verket gjorde dem antagligen bara det bästa av en dålig situation, precis som sina manliga motsvarigheter.

Referenser:

Krigarnas och helgonens tid, Dick Harrisson, 1999

Romarriket, Bonniers världshistoria, professor Erling Bjöl, internationell politik och professor Sami Parpola, latin och grekiska, 1982.

The origins of the arthurian Legends, Geoffrey Ashe

The figure of Merlin in English Literature from the beginnings to 1740, Gillian A Sandeman.

Narnia: Om att döma någon efter utseendet

Narniaböckerna tar upprepade gånger upp frågan om utseende, och ger en vid första anblicken motsägelsefull uppfattning som är värd att bena ut. 

Det första är givetvis Aslan, som är på en gång skön och skräckinjagande. Han är på samma sätt i sitt beteende, han kan vara både god och hänsynslös, ge milda råd och via mardrömmar skrämma människor till att göra hans vilja. Han kan också vid tillfällen skrämma folk när han är god mot dem. Det hela är lätt att förstå, Aslan är C.S. Lewis tolkning av Jesus och hans intryck på människor och handlingar måste förstås utifrån att han är Gud. Kan tilläggas att herren i Narnia kallas Kejsaren över haven medan Helig ande ej nämns.

Vita häxan och den mystiska drottningen i silvertronen är motsatsen. De är oerhört vackra kvinnor som är lätta att tycka om när de sätter den sidan till. På samma sätt är det med prins Rabadach av Calormen och jättarna i silvetronen. Bakom den vackra och charmerande ytan döljer sig ett kallt och egoistiskt hjärta. Men man kan också tala om ett bakvänt dömande efter utseendet, att den som är vacker utanpå antas vara gräslig inuti. Åtminstone om denna person är en kvinna.

C.S. Lewis var en man av det tidiga 1900-talet, att hans kvinnosyn inte var jämställd ingick i tiden han levde i. Det är också talande att den vackraste av flickorna, Susan, svek Narnia på slutet när hon blev upptagen av det jordiska livet. Överhuvudtaget beskrivs flickorna/kvinnorna i Narniaböckerna i bättre dager om de har sportiga och pojkaktiga intressen, medan de som gillar kläder, dans och fester beskrivs negativt.

Lite krångligare är att allt som beskrivs om hjältarna också är vackert. Slottet Paravel, hjältarnas kläder, kung Caspians skepp, o.s.v. Medan den betydligt rikare kung Tisrok av Calormen(i Hästen och hans pojke) anses vara mindre vacker än de narniska ädlingarna, eftersom han har dålig smak.

C.S.Lewis gjorde ett bra arbete med att skildra en motsägelsefull värld där de goda kan vara skrämmande. Förutom Aslan skrämmer ibland även de mänskliga hjältarna, avsiktligt när de marcherar in i en stad på en ö i Kung Caspian och skeppet Gryningen, och oavsiktligt när de misstar Shasta för prinsen de letar efter i Hästen och hans pojke och Shasta blir rädd för dem. Hans skurkar har också en god förmåga att göra ett gott intryck när det passar deras syften. Han diskuterar även problemet med fördomar, i silvertronen missförstår Eustace ugglorna, eftersom de som nattdjur har möte om natten, och gnomerna som lever i underjorden tror att anledningen till att leva på ytan är att folk där inte hittar ner till underjorden. Likväl speglar hans egen fördomsfulla inställning till kvinnor och uppfattningen att man ska ha god smak beskrivningaran av goda som onda. Så man kan i viss utsträckning döma folk efter utseendet i Narnisböckerna. Men alla är vi barn av vår tid och man kan inte klandra C.S. Lewis för att han hade brister som alla andra människor.

Referenser:

Narniaböckerna 

Samurajer

Vi känner till dem från populärkulturen, japans hedervärda och skickliga krigare med långa eneggade svärd, katana. Verkligheten skiljer sig delvis från myterna, det är föga känt att samurajer i strid huvudsakligen var beridna bågskyttar. Mer om det nedan. 

Bakgrunden till samurajerna är att japan under seklerna före år tusen centraliserades runt det kejserliga hovet efter kinesisk förebild. Så småningom blev kejsarens makt endast ceremoniell och en familj med titeln Shogun tog makten. Shogunerna höll kontakter med Kina där de kallade sig kungar av Japan, och åtminstone teoretiskt underordnade sig den kinesiske kejsaren, vars titel för övrigt betydde att han härskade över allting. I verkligheten var såklart Japan ett självständigt rike. 

Under seklerna efter år tusen decentraliserades Japan, administrativ och militär makt flyttades till lokala makthavare. En samuraj var inte nödvändigtvis en krigare, det var någon tjänade en herre, antingen kejsaren eller någon annan makthavare. Samurajerna levde av jordegendomar ungefär som medeltida riddare, och när de stred mot varandra i inbördeskrigen som uppstod, förväntade de sig belöningar i form av jord från besegrade. När de slog tillbaka mongolernas anfall under den senare delen av 1200-talet uppstod politiskt missnöje eftersom deras ledare inte kunde belöna dem med jord. De hade inte erövrat någon som härskaren kunde dela ut. 

Det är föga förvånande att detta politiska och militära system orsakade flera sekler av inbördeskrig. Framförallt på 1400-talet stred samurajerna konstant mot varandra, till att börja med på egen hand, sedan med uppbackning av fotsoldater. Det hela tog slut när Japan enades med hårdhänta metoder av generalen Hideyoshi på 1500-talet. 

Det var aldrig självklart att Japan skulle få denna blodiga utveckling. I Kina behölls det centraliserade styret och i både Kina och Korea var det de civila tjänstemännen som tog makten och inte militären. Japan gick som i Europa i våldsam riktning och utvecklade likt Europa krigarideal som har gett stora avtryck i kulturen. 

Samurajer stred till häst och pilbågen var deras främsta vapen, de liknade mer moderna stridspiloter än riddare. Först när en 200 år lång fredsperiod inträffade på 1600-1800-talen utvecklades deras svärdskonst, kendo, till vad den är idag. Kendo är fokuserat på dueller till fots, och utkämpas huvudsakligen med bambusvärd, inte riktiga samurajsvärd av stål. Ninjor var av allt att döma samurajer med svag ekonomi som därför tog till tricks, som lönnmord och spionage, som i sig inte ansågs fult. På 1800-talet gjorde samurajerna uppror där dem använde svärden mot eldvapen, vilket slutade i deras nederlag. 

Något som ofta betonas när det gäller samurajerna är deras lojalitet in i döden, och makten som japanska härskare hade att begära samurajers självmord. Utfört genom att ett kort svärdet eller en kniv används till att öppna magen. En medhjälpare står bakom och skär halsen av honom, ifall samurajen lyckades med att inte visa smärta innan han dog behöll han sin ära. Det är dock bara halva sanningen, många samurajer som besegrats och tillfångatagits bytte sida, vilket var alternativet till döden eller tortyr. 

Referens:

Japans historia: Thomas Ekholm och Ingemar Ottoson, 2011 

Kinas Historia, Hans Hägerdahl, 2008

Krigarnas och helgonens tid, Dick Harrison, 1999

Använder riddarna i "A game of thrones" dothrakiska hästar?

Varifrån kommer alla hästar i Westeros? Frågan är befogad om man räknar på hur många de måste vara och svårigheterna för westerosierna att hålla sig med hästhjordar som aldrig nämns i text.

Vi börjar med behovet. Riddarna i Westeros ska ha minst en stridshäst och en helst två ridhästar, antagligen är det samma sak för väpnare och edsvurna män till häst. I de westerosiska arméerna är enligt Ser Jorah Mormont en tiondel riddare. Antagligen menade han tunga lansiärer motsvarande riddare, eftersom han talade om arméernas stridsförmåga och inte deras sociala status. Siffrorna som anges i böckerna sammantagna ger att Westeros har ungefär 200 000 krigare, oräknat Järnöarna och bortom muren. Det blir 20 000 riddare med tre hästar var, Jaime Lannister nämner att han förlorat ett antal hästar i strid, så åtminstone 20 000 stridshingstar måste kunna ersättas flera gånger om för att hålla arméerna igång. Säg för enkelhetens skull att riddarna behöver sammantaget 100 000 stridshingstar, 50 000 ridhästar(en del dör i olyckor och vissa sa säkert ha flera), till det kommer ponnyer åt pojkarna och nöjeshästar åt adelsdamerna, säkert omsätter aristokratin minst 200 000 hästar för eget bruk. Därefter kommer friryttare och vandrande riddare, när Robb Stark och Renly Baratheon ställer upp arméer är en fjärdedel till häst, det ger 30 000 ryttare av sämre kvalitet i förmodligen varje armé, Tyrion kallade sin fars vandrande riddare, friryttare och nyrekryterade pojkar för västerns avskräde. Deras hästar måste också kunna ersättas om de ska hållas i stridbart skick, det blir 5 x 30 000 = 150 000 till. Ovanpå de 350 000  militära hästarna finns arbetshästar som drar plogar och draghästar, som används i strid vid behov, som Tyrion noterade inför första slaget i bokserien. Antagligen har westerosierna minst en halv miljon hästar, antagligen mycket fler.

Var avlas dem? Norden och Dornien avlar egna hästar anpassade för deras klimat, men de verkar inte populära någon annanstans. Givetvis kan det finnas onämnda hjordar, men Westeros avelsförmåga begränsas av vintrar som varar i åratal. Vintertid ligger allt norr om huvudstaden och säkert de södra bergen i träda, de blir lejonparten av kontinenten. Under vintern måste westerosierna och deras djur leva av lagrad mat, vilket säkert innebär att månag djur slaktas. I böckerna plundras i tur och ordning flodlandet, västern och sträckningen(även översatt som ödemarkerna, men är den bördigaste och folkrikaste delen av westeros). Plundrarna lär antingen ta med sig eller döda alla hästar som gick att använda till avel. Hur ersätter dem allt?

Det mest logiska svaret är att de importerar dem. Dothrakierna har en gigantisk savann där de  driver sina hjordar. Dothrakierna utväxlar gärna gåvor med de städer dem inte plundrar, kanske byter dem hästar mot någonting dem behöver, t.ex. järn, i de fria städerna. Det skulle kunna förklara ytterligare varför de aldrig har bränt de fria städerna som de gör med andra städer, och varför de fria städerna hellre ger gåvor än slåss. Ifall de fria städerna har ett överskott av hästar trots sina egna krig mot varandra, har de en stor hästmarknad i Westeros, som antagligen har järngruvor eftersom de har sådan tillgång på vapen och rustningar av stål. Så antagligen rider westerosierna i stor utsträckning hästar som dothrakierna födde upp, och dothrakierna beväpnar sig delvis med westerosiskt stål.

Referenser:

A Song of Ice and Fire:

Bok 1: A Game of Thrones

Bok 2: A Clash of Kings

Bok 3: A Storm of Swords

Bok 4: A Feast for Crows

Bok 5: A Dance with Dragons

Varför behöver vi skrift?

Frågan kan verka märklig för en modern människa, att läsa och skriva är grundkunskaper och analfabetism betraktas som ett samhällsproblem. Tittar man på skriftlösa samhällen och skriftens utveckling inser man att det inte är så enkelt.

Den tyske språkforskaren och missionären Klaus-Peter Keugler fick en dag höra av en man tillhörande ett folk i Papua Nya Guineas djungler att han satt och lekte. Keugler förstod inte, han satt ju och skrev ner mannens språk. Han fick höra att han borde bygga en båt eller någonting annat meningsfullt, varefter han funderade en stund. Han gav sedan sin vän en lapp som denne skulle ta till hans hustru, som när hon såg texten gav dem något att dricka. Keuglers vän hade aldrig föreställt sig att meddelanden kunde överföras på papper, och insåg att skrift måste vara något viktigt.

Blickar vi till Amerika blir det ännu mer komplicerat, eftersom det byggdes städer, palats, palatskluster och organiserades omfattande imperier i dagens Peru utan något skriftspråk. Indianerna använde i 3500 år ett system med knutar för att bevara information, vilket av uppenbara skäl inte säger så mycket om det förflutna till dagens forskare. Men av allt att döma fanns ett religiöst och vetenskapligt centrum i Caral-Supe i Peru för 5000 år sedan.

De första skrifterna i Grekland och Mesopotamien som har kunnat översättas(d.v.s. inte linear A) har varit rena inventarielistor. Lagar, historia, mytologi och litteratur måste ha förmedlats muntligt långt innan de skrevs ner. Mellan de äldsta översatta grekiska texterna och den äldsta nedtecknade litteraturen gick det minst 800 år. I Egypten är situationen delvis en annan, eftersom hieroglypherna användes som monumentalinskrift ända sedan skriftens gryning, det vill säga cirka 3000 år f.kr.

I Europa är de äldsta utomromerska skrifterna från den irländska kultursfären på 300-talet, förutom ön finns de på Storbritannien, främst Wales och Skottland, Isle of Man och Shetlandsöarna. De är i regel enkla minnestexter och mycket kortare än våra runstenar, som började resas på 700-talet. Runstenar är som regel också minnestexter, möjligen resta för att hävda revir i juridiska tvister om marken. Först på 900-talet nedtecknades Västeuropas äldsta bevarade större litterära verk, Beowulf. Men historieskrivningar nedtecknades betydligt tidigare.  

Man började med andra ord skriva av två skäl, det ena var administrativt, man ville hålla ordning på hur mycket boskap och hur många varor man hade. Det andra för att man ville bevara sitt eller sin släktings minne. Först i senare skeden blev det lagarnas, historiens och litteraturens tur. Orsakerna är svåra att utreda, men så länge lagar, historia, myter och sagor upprepas av alla och är kända av alla behöver de knappast skrivas ned. Det gör det till en kvalificerad gissning att man skrev ned dem antingen för att förmedla till en större krets, kanske hade man olika åsikter om vad de innehöll, eller för att man var rädd att de skulle glömmas bort. Ungefär som när 1700-1800-talens folklivsforskare samlade sånger och folksagor från Skottland, Tyskland och Karelen i Finland. Men detta är enbart mina spekulationer.

Referens

Beowulf, översatt och notad av Michael Swanton, Manchester University Press, 1997.

Djungelbarn, Sabine Keugler, Droemersche Verlagsanstalt, 2005

Flodrikena, Bonniers världshistoria, professor Rostislav Holthoer och professor Sami Parpola, 1982.

Grekernas värld, Bonniers världshistoria, Hans Furuhagen, 1982.

Palaces of the Ancient New World, Susan Toby and Joanne Pillsbury(red), Dumbarton Oaks, 2008.

Den röda tråden i Sagan om Ringen

Sagan om Ringen hör till vår tids mest epokgörande verk, den är den klassiska fantasy romanen som all väldigt framgångsrik fantasy jämförs med och har legat till grund för många nya romanserier och flera dataspel. Sagan om Belgarion, Minne, Sorg och Törne, Warcraft-spelen, Dragons & Dungeons för att nämna några med klara Tolkieninfluenser.

Det som ringen är mest känd för är det magiska föremål som har gett romanserien dess titel, tillsammans med Tolkiens effektiva användande av mytiska väsen. Alverna och dvärgarna från förkristen tid fick nytt liv, änglar blev olika raser, varav en gav upphov till Gandalf, Saruman, Radegast och ytterligare två trollkarlar vars namn är okända, fallna änglar blev Sauron och Baelrogen. Mytologin fick även friskt blod av flera nya släkten, som hober, orker och enter, som gav en myllrande sagovärld som förenar historiska kunskaper med folksagornas magi och berättarteknik.

Men den röda tråden i Sagan om Ringen är egentligen en annan. När Frodo får reda på ringens krafter av Gandalf är hans första instinkt att ge den till Gandalf, som blir skräckslagen inför risken att frestas till att ta ringens krafter. Hans längtan efter makt gör honom sårbar för ringens förmåga att förändra folks personlighet. I ett tidigare skede har Gandalf varit nära att börja slåss med Bilbo om Ringen.

Trilogin igenom kretsar intrigen kring axeln att olika personers längtar efter ringens magiska krafter. Huvudskälet till att allting händer är att Sauron vill ha tillbaka ringen, eftersom han samlade sina gamla krafter i den. Men även Gollum som förstördes fullständigt själsligt och fysiskt av ringens krafter vill ha tillbaka den. Även goda karaktärer längtar efter ringens makt, i synnerhet de kraftfulla som Drottning Galadriel, som Tolkien beskrev som en av de främsta alverna, och Boromir. Trilogins mest minnesvärda klimax är när Boromirs längtan efter ringen får honom att anfalla Frodo och splittra brödraskapet. När han inser vad han gjort ångrar han sig och skriker efter förlåtelse, men får ingen eftersom Frodo är rädd för honom. Till sist måste han plikta med livet i kamp mot orkerna.

Ringen har förhållandevis lite makt över hoberna, eftersom de är så pass enkla varelser att de inte låter sig förföras av makten lika lätt som människor, alver eller trollkarlar(egentligen en änglalik ras kallad valar). Trots det använder Frodo flera gånger ringen för att gömma sig för ringvålnaderna, fast han har fått veta att ringens förmåga att göra honom osynlig inte hjälper mot vålnaderna. Han får dessutom veta av Gandalf att långvarig användning av ringen är skadligt för honom, i slutändan visar det sig också att ringen lämnar själsliga skador som aldrig lämnar bäraren helt. Den ende som ringen inte har makt över är Tom Bombadill, som dessvärre inte heller förstår dess betydelse och därför inte kan spela någon roll i historien.

Vad sagan om ringen egentligen handlar om är hur människor och människolika väsen(trollkarlar, alver och hober) alla kämpar med sin längtan efter makt och sin rädsla för fienden. De har alla svårt att hålla huvudet kallt, i synnerhet med fara i närheten. Boromir drivs åtminstone delvis av rädsla för att Mordor ska erövra Gondor med sina överlägsna arméer, och tror mer på makten att förgöra sina fiender än på de negativa effekterna av en sådan strategi.

En variant på samma inre kamp utkämpas av Saruman och Denethor när de använder Palanthirerna till att se hur stora arméer Mordor har, omedvetna om att de får en överdriven bild av fiendens styrka. Denethor blir förtvivlad och tappar till sist sin förmåga att leda till den grad att Gandalf måste ta över ledningen för Minas Tiriths försvar, Saruman går över till ondskan och hoppas fåfängt på att kunna ta ringen själv. Men båda två drevs även av en förståelig avundsjuka mot de som hade större förmågor än de själva, Saruman mot Gandalf för att han var visare och viljestarkare och Denethor mot Aragorn för att han var en större krigare med starkare juridiska anspråk på makten över Gondor. En intressant sak är att Denethor hade större viljestyrka än Saruman, trots att Denethor inte var en trollkarl eller en valar.

Referenser:

Sagan om Ringen

Sagor från Midgård

Beowulf var från Jylland

Beowulf är det äldsta bevarade litterära verket från västra Europa, och intar en ställning i nivå med Iliaden och Odyssén. Berättelsen behandlar en skandinaviska hjälte någon gång på 500-talet, systerson till en nordbo som företog ett plundringståg längs Seine och stupade där, i Beowulf kallas han Hygelac.

Beowulf är mest känd för berättelsens inledande skede, som behandlar hur han undsätter den danske kungen Hrodgar, när dennes rike terroriseras av monstret Grendel. Hrodgar har byggt en stor festlokal som han kallade Heorot, där han delade ut gåvor, texten nämner ringar, samtidigt som han bjöd in till fest. Monstret Grendel hör festen och i vrede, kanske skapad av att han är ensam och utanför, angriper han mjödhallen och dödar Hrodgars män. Hrodgar är maktlös att göra någonting åt situationen, tills Beowulf anländer och skadar Grendel dödligt.

Hrodgar överöser Beowulf med gåvor av guld och ett svärd som belöning, men sedan dödar Grendels mor en av Hrodgars män som vedergällning för sin sons död. Beowulf söker upp Grendels mor i hennes lya och dödar henne. Sedan återvänder han hem med sina gåvor från den tacksamme Kung Hrodgar. Senare behandlar sagan hur Beowulfs folk slåss mot svear, och slutligen hur han dör i strid mot en drake, även kallad orm, som verkar sakna flygförmåga.

Beowulf har ofta antagits vara västgöte, i texten refereras hans folk till som geats, war - weather - eller sea - geats, vilket har tolkats som götar. Antagligen är det av geografiska skäl man har trott att det är västgötar. Det finns dock arkeologer och historiker som har ifrågasatt om det är götar som avses. Den engelske kungen Alfred den store 848-901 återgav ordet geats med jutar eller daner, samma sak gjordes i en fransk historienotis. I Beowulf är geats och danes skilda folk, danes är de som titelfiguren undsätter.

Det ges dock aldrig någon egentlig anledning att tro att han är västgöte, av texten att döma tog han båten direkt från kusten och ut över havet, som han korsade på ett dygn, vore han västgöte borde han först gett sig nerför Göta älv. Givetvis kan en berättelse nedskriven långt borta ha gjort geografiska fel, men det är också troligare att jutarna skulle komma till undsättning. De bodde närmare än västgötarna och nyheter från Själland nådde antagligen dem snabbare än västgötarna i inlandet. Jutarna var ett typiskt sjöfolk och deras strider mot svearna utkämpades till havs, vilket stämmer med uttrycket sea-geats.

Det är också mindre sannolikt att Beowulfs utpekade morbror Hygelac var västgöte, han borde  har haft god tillgång till havet och haft en flotta. Ifall texten återger hans ursprung korrekt, är det mycket troligare att han var jute.

Sedan har vi frågan om hur berättelsen hamnade i England, rimligen med invandrare från Skandinavien. Under vikingatiden erövrade danskar England, men redan under början av 400-talet invandrade jutar och angler från Jylland till England. Eftersom den äldsta kopian är en översättning från äldre engelska är de sistnämnda troligast. Men varför skulle dessa berätta om en hjälte från Västergötland? Antagligen är det i grunden en jutisk saga, som med jutiska invandrare blev en del av den engelska litteraturen.

Referenser

Beowulf, översatt och notad av Michael Swanton, Manchester University Press, 1997.

Sveriges politiska enande, Professor Jerker Rosén, Den svenska historien, 1992 

Alexandria vid Egypten

Alexandria var Egyptens huvudstad under den sista självständiga kungadynastin innan romarna gjorde Egypten till en del av det romerska imperiet. Den grundades på 330-talet f.kr. och var en av flera grundades av Alexandria som grundades av Alexander den Store, de övriga låg i Asien. Men Alexandria betraktades inte som en del av Egypten, utan var en grekisk stad som i mycket väsentligt inte var en del av det egyptiska rike som det var politiskt centrum för. Det gjorde att staden kallades Alexandria vd Egypten, antagligen föredöme för det effektfulla namnet Asshai vid Skuggan på en fiktiv stad i A Song of Ice and Fire.

Greker var den största etniska gruppen i Alexandria, olika invandrargrupper tillkom varav judar var den största. Akademiker från Grekland utvecklade vetenskap, teknologi, medicin och ekonomi i Egypten. Grekiska var det gemensamma språket i staden och grekerna lydde under grekiska lagar. Alexandrinerna gjorde gärna uppror mot överheten, som efter upprorets krossande var tvungna att köpa deras stöd med stora fester, bröd och skådespel var normal politik på den tiden. Härskarna var en makedonisk familj, ptoleméerna, som inledningsvis undvek att rekrytera egyptier till armén och lät inte egyptier bo i Alexandria eller bli medborgare där.

Det är föga förvånande att det blev etniska konflikter mellan egyptier och alexandriner. Ptoleméerna försökte sammansmälta grekisk och egyptisk religion och lade sig till med egyptiska eller uppfattat egyptiska sedvänjor som att de framställde sig som gudar och gifte sig incestuöst inom familjen. Den enda av ptoleméerna som vad man vet lärde sig egyptiska var Kleopatra(egentligen den sjätte med det namnet, men kallad den sjunde). Det säger något om hennes popularitet att när hennes fiende Octavianus närmade sig Egypten med en armé så erbjöd sig egyptiska bönder att göra uppror för henne. Kleopatra har ofta orättvist framställts som en förförerska, sanningen är att vi inte vet om hon någonsin förförde någon, men däremot att hon var en framstående monark som med sina allianser och politiska äktenskap bevarade Egyptens självständighet mot det romerska imperiet.

Alexandria ligger vid Nilens delta, ett område som sedan forntiden bebotts av invandrargrupper. Nästan 2000 år f.kr. började folk från Asien bosätta sig där. Många av dessa grupper var semiter, men deras exakta koppling till israeliterna i Bibeln är oklar. Dessa invandrare införde en ny typ av pilbågar och hästdragna vagnar, som var förutsättningarna för en erövringsperiod i Egyptens historia. Trots det blev invandrarna inte väl ihågkomna i Egypten, det man mindes var tyranniska utländska härskare och kulturkrockar. På 600-talet f.kr. bosatte sig grekiska invandrare som tjänstgjorde i faraons krigsmakt i deltat, 300 år före Alexander den Store. Även dessa drabbades av etniska motsättningar med egyptier som ibland ledde till kravaller.    

Referenser:

Kleopatra: Ett liv, Stacy Schiff, 2010

Bonniers världshistoria del 2 och 3, 1982, professor Rostislav Holthoer, egyptologi, Fil lic. Hans Furuhagen Klassisk fornkunskap och antikens historia

Osunda relationer i litteraturhistorien

Filmatiseringen av Fifty Shades of Grey har skapat reaktioner mot den osunda relationen som böckerna bygger på. Statsvetaren Katrine Marcal har skrivit en samhällsinriktad psykoanalys av varför serien är så populär. Utan att vare sig försvara eller angripa något enskilt verk, kan man konstatera att osunda relationer är en del av litteraturhistorien. 

Det mest kända exemplet är dock från filmens värld, James Bonds beteende mot kvinnor gör det tveksamt om han har några verkliga känslor för dem. Det ironiska är att förebilden för romanerna om James Bond träffade sin fru i Bergen under början av andra världskriget, efter kriget gifte dem sig och levde ihop i alla sina dagar, han såg aldrig en bondfilm. 

I romanerna A Song of Ice and Fire mer kända som A Game of Thrones är osunda relationer vanliga. Tyrion Lannister försöker konsekvent övertyga sig om att de prostituerade han köper sex av njuter av att ha sex med honom, fastän han egentligen inser att de bara vill ha hans pengar. Daenerys Targaryen förälskar sig i maken som våldtar henne. Arianne Martell använder sex för att lura en man att förälska sig i henne så att hon kan använda honom i sina intriger. 

Går vi tillbaka till medeltiden hittar vi den första kända versionen av Törnrosa i ett kapitel av 1300 -talsverket Perceforest. När överklassflickan Zellandine sover en magisk sömn lyckas hennes trolovade ta sig in i tornet, och trots att en del av honom säger att det är fel så våldtar han henne. Samtidigt byter han hennes ring mot sin egen, omedveten om att det var i ringen förtrollningen satt, så hon vaknar när han gett sig av.

Den enda slutsats man som historiker kan dra är att människan har ett behov av att uttrycka osunda relationer i fiktionens form. Den enklaste förklaringen är att eftersom osunda relationer finns i verkligheten så finns det också ett behov av att uttrycka dem i fiktionen. 

Gladiatorer i Sydamerika

I den här texten använder jag uttrycket gladiator för att beskriva en typ av krigare som fanns i Moche - kulturen i dagens Peru. Jag definierar en gladiator som en krigare som stred mot en eller flera andra som en del i en ritual och/eller för att underhålla publiken, och vars strider åtminstone  ibland var avsedda att ha dödlig utgång.

Moche är namnet som har getts till en kultur som existerade i floddalarna längsmed kusten i dagens norra Peru, mellan ungefär 50 e.kr och 800 e.kr. De är kända för sin keramik och sin monumentala arkitektur, i form av pyramider, plattformar och korsformade byggnader som har blivit plundrade sedan den spanska erövringen av området. Ovanpå plattformarna byggdes små husliknande anläggningar och framför dem fanns platser för åskådare, på vissa väggar finns även bilder av ritualerna som utspelades där. Ikonografin, d.v.s. väggmålningar och målad keramik, utgörs tillsammans med arkeologiskt material källorna om de rituella strider som utkämpades bland Moche. Striderna slutade med en ritual på plattformen där de besegrade kämparna dödades och människor i förklädnader som kan ah föreställt gudar drack deras blod.

Moche var av skelettfynd att döma ett förhållandevis fredligt samhälle där den genomsnittliga mannen och kvinnan hade liten erfarenhet av våld. Men det fanns en grupp som avvek från mängden, män som enligt osteologiska undersökningar av skeletten var i mycket god fysisk form och fick näringsriktig mat, men som också ofta hade skador orsakade av klubbor eller annat våld. Enligt målningarna utkämpade de strider mot varandra iförda opraktiska kläder och utrustning. Fynd av klubborna visar att deras vapen var illa lämpade för strid, 120 cm långa och 3 cm tjocka blev dem sköra och föga lämpade för sitt syfte. Bilder och skador visar att syftet snarare var att slå ner fienden än att döda honom, efter vilket han dock kunde utsättas för viss misshandel. Fången blev fråntagen sina kläder och fördes bunden till en av plattformarna, där hans hals skars upp och blodet samlades i en bägare, sedan dracks blodet av ritualförrättare ovanpå plattformen.

Man har hittat både en bägare med människoblod och masker motsvarande de djur med människokropp som syns på bilderna, vilket visar att händelserna ägde rum i verkligheten och inte enbart i mytologin. Undersökningar av skeletten visar att männen var mellan 15 och 39 år gamla när de dog, genomsnittsåldern vid döden var 23. Här framträder bilden av en grupp män vars sociala position är oklar, men som levde hela sina liv för att döda varandra. De dog oftast efter ett antal års strider, eftersom vi inte kan veta om alla började strida 15 år gamla, är det möjligt att de överlevde färre år av strider än åldersskillnaden mellan 23 och 15 ger vid handen. De mest skickligaste blev upp till 39 år gamla, det är inte omöjligt att de som överlevde längre pensionerades så att de hade en framtid att strida för, men det är bara en gissning av undertecknad. 

Referens:
Moche Art and Archaeology in Ancient Peru
Antologi, red. Joanne Pillsbury
National Gallery of Art, Washington, 2005