Den röda tråden i Sagan om Ringen

Sagan om Ringen hör till vår tids mest epokgörande verk, den är den klassiska fantasy romanen som all väldigt framgångsrik fantasy jämförs med och har legat till grund för många nya romanserier och flera dataspel. Sagan om Belgarion, Minne, Sorg och Törne, Warcraft-spelen, Dragons & Dungeons för att nämna några med klara Tolkieninfluenser.

Det som ringen är mest känd för är det magiska föremål som har gett romanserien dess titel, tillsammans med Tolkiens effektiva användande av mytiska väsen. Alverna och dvärgarna från förkristen tid fick nytt liv, änglar blev olika raser, varav en gav upphov till Gandalf, Saruman, Radegast och ytterligare två trollkarlar vars namn är okända, fallna änglar blev Sauron och Baelrogen. Mytologin fick även friskt blod av flera nya släkten, som hober, orker och enter, som gav en myllrande sagovärld som förenar historiska kunskaper med folksagornas magi och berättarteknik.

Men den röda tråden i Sagan om Ringen är egentligen en annan. När Frodo får reda på ringens krafter av Gandalf är hans första instinkt att ge den till Gandalf, som blir skräckslagen inför risken att frestas till att ta ringens krafter. Hans längtan efter makt gör honom sårbar för ringens förmåga att förändra folks personlighet. I ett tidigare skede har Gandalf varit nära att börja slåss med Bilbo om Ringen.

Trilogin igenom kretsar intrigen kring axeln att olika personers längtar efter ringens magiska krafter. Huvudskälet till att allting händer är att Sauron vill ha tillbaka ringen, eftersom han samlade sina gamla krafter i den. Men även Gollum som förstördes fullständigt själsligt och fysiskt av ringens krafter vill ha tillbaka den. Även goda karaktärer längtar efter ringens makt, i synnerhet de kraftfulla som Drottning Galadriel, som Tolkien beskrev som en av de främsta alverna, och Boromir. Trilogins mest minnesvärda klimax är när Boromirs längtan efter ringen får honom att anfalla Frodo och splittra brödraskapet. När han inser vad han gjort ångrar han sig och skriker efter förlåtelse, men får ingen eftersom Frodo är rädd för honom. Till sist måste han plikta med livet i kamp mot orkerna.

Ringen har förhållandevis lite makt över hoberna, eftersom de är så pass enkla varelser att de inte låter sig förföras av makten lika lätt som människor, alver eller trollkarlar(egentligen en änglalik ras kallad valar). Trots det använder Frodo flera gånger ringen för att gömma sig för ringvålnaderna, fast han har fått veta att ringens förmåga att göra honom osynlig inte hjälper mot vålnaderna. Han får dessutom veta av Gandalf att långvarig användning av ringen är skadligt för honom, i slutändan visar det sig också att ringen lämnar själsliga skador som aldrig lämnar bäraren helt. Den ende som ringen inte har makt över är Tom Bombadill, som dessvärre inte heller förstår dess betydelse och därför inte kan spela någon roll i historien.

Vad sagan om ringen egentligen handlar om är hur människor och människolika väsen(trollkarlar, alver och hober) alla kämpar med sin längtan efter makt och sin rädsla för fienden. De har alla svårt att hålla huvudet kallt, i synnerhet med fara i närheten. Boromir drivs åtminstone delvis av rädsla för att Mordor ska erövra Gondor med sina överlägsna arméer, och tror mer på makten att förgöra sina fiender än på de negativa effekterna av en sådan strategi.

En variant på samma inre kamp utkämpas av Saruman och Denethor när de använder Palanthirerna till att se hur stora arméer Mordor har, omedvetna om att de får en överdriven bild av fiendens styrka. Denethor blir förtvivlad och tappar till sist sin förmåga att leda till den grad att Gandalf måste ta över ledningen för Minas Tiriths försvar, Saruman går över till ondskan och hoppas fåfängt på att kunna ta ringen själv. Men båda två drevs även av en förståelig avundsjuka mot de som hade större förmågor än de själva, Saruman mot Gandalf för att han var visare och viljestarkare och Denethor mot Aragorn för att han var en större krigare med starkare juridiska anspråk på makten över Gondor. En intressant sak är att Denethor hade större viljestyrka än Saruman, trots att Denethor inte var en trollkarl eller en valar.

Referenser:

Sagan om Ringen

Sagor från Midgård