Beowulf var från Jylland

Beowulf är det äldsta bevarade litterära verket från västra Europa, och intar en ställning i nivå med Iliaden och Odyssén. Berättelsen behandlar en skandinaviska hjälte någon gång på 500-talet, systerson till en nordbo som företog ett plundringståg längs Seine och stupade där, i Beowulf kallas han Hygelac.

Beowulf är mest känd för berättelsens inledande skede, som behandlar hur han undsätter den danske kungen Hrodgar, när dennes rike terroriseras av monstret Grendel. Hrodgar har byggt en stor festlokal som han kallade Heorot, där han delade ut gåvor, texten nämner ringar, samtidigt som han bjöd in till fest. Monstret Grendel hör festen och i vrede, kanske skapad av att han är ensam och utanför, angriper han mjödhallen och dödar Hrodgars män. Hrodgar är maktlös att göra någonting åt situationen, tills Beowulf anländer och skadar Grendel dödligt.

Hrodgar överöser Beowulf med gåvor av guld och ett svärd som belöning, men sedan dödar Grendels mor en av Hrodgars män som vedergällning för sin sons död. Beowulf söker upp Grendels mor i hennes lya och dödar henne. Sedan återvänder han hem med sina gåvor från den tacksamme Kung Hrodgar. Senare behandlar sagan hur Beowulfs folk slåss mot svear, och slutligen hur han dör i strid mot en drake, även kallad orm, som verkar sakna flygförmåga.

Beowulf har ofta antagits vara västgöte, i texten refereras hans folk till som geats, war - weather - eller sea - geats, vilket har tolkats som götar. Antagligen är det av geografiska skäl man har trott att det är västgötar. Det finns dock arkeologer och historiker som har ifrågasatt om det är götar som avses. Den engelske kungen Alfred den store 848-901 återgav ordet geats med jutar eller daner, samma sak gjordes i en fransk historienotis. I Beowulf är geats och danes skilda folk, danes är de som titelfiguren undsätter.

Det ges dock aldrig någon egentlig anledning att tro att han är västgöte, av texten att döma tog han båten direkt från kusten och ut över havet, som han korsade på ett dygn, vore han västgöte borde han först gett sig nerför Göta älv. Givetvis kan en berättelse nedskriven långt borta ha gjort geografiska fel, men det är också troligare att jutarna skulle komma till undsättning. De bodde närmare än västgötarna och nyheter från Själland nådde antagligen dem snabbare än västgötarna i inlandet. Jutarna var ett typiskt sjöfolk och deras strider mot svearna utkämpades till havs, vilket stämmer med uttrycket sea-geats.

Det är också mindre sannolikt att Beowulfs utpekade morbror Hygelac var västgöte, han borde  har haft god tillgång till havet och haft en flotta. Ifall texten återger hans ursprung korrekt, är det mycket troligare att han var jute.

Sedan har vi frågan om hur berättelsen hamnade i England, rimligen med invandrare från Skandinavien. Under vikingatiden erövrade danskar England, men redan under början av 400-talet invandrade jutar och angler från Jylland till England. Eftersom den äldsta kopian är en översättning från äldre engelska är de sistnämnda troligast. Men varför skulle dessa berätta om en hjälte från Västergötland? Antagligen är det i grunden en jutisk saga, som med jutiska invandrare blev en del av den engelska litteraturen.

Referenser

Beowulf, översatt och notad av Michael Swanton, Manchester University Press, 1997.

Sveriges politiska enande, Professor Jerker Rosén, Den svenska historien, 1992 

Alexandria vid Egypten

Alexandria var Egyptens huvudstad under den sista självständiga kungadynastin innan romarna gjorde Egypten till en del av det romerska imperiet. Den grundades på 330-talet f.kr. och var en av flera grundades av Alexandria som grundades av Alexander den Store, de övriga låg i Asien. Men Alexandria betraktades inte som en del av Egypten, utan var en grekisk stad som i mycket väsentligt inte var en del av det egyptiska rike som det var politiskt centrum för. Det gjorde att staden kallades Alexandria vd Egypten, antagligen föredöme för det effektfulla namnet Asshai vid Skuggan på en fiktiv stad i A Song of Ice and Fire.

Greker var den största etniska gruppen i Alexandria, olika invandrargrupper tillkom varav judar var den största. Akademiker från Grekland utvecklade vetenskap, teknologi, medicin och ekonomi i Egypten. Grekiska var det gemensamma språket i staden och grekerna lydde under grekiska lagar. Alexandrinerna gjorde gärna uppror mot överheten, som efter upprorets krossande var tvungna att köpa deras stöd med stora fester, bröd och skådespel var normal politik på den tiden. Härskarna var en makedonisk familj, ptoleméerna, som inledningsvis undvek att rekrytera egyptier till armén och lät inte egyptier bo i Alexandria eller bli medborgare där.

Det är föga förvånande att det blev etniska konflikter mellan egyptier och alexandriner. Ptoleméerna försökte sammansmälta grekisk och egyptisk religion och lade sig till med egyptiska eller uppfattat egyptiska sedvänjor som att de framställde sig som gudar och gifte sig incestuöst inom familjen. Den enda av ptoleméerna som vad man vet lärde sig egyptiska var Kleopatra(egentligen den sjätte med det namnet, men kallad den sjunde). Det säger något om hennes popularitet att när hennes fiende Octavianus närmade sig Egypten med en armé så erbjöd sig egyptiska bönder att göra uppror för henne. Kleopatra har ofta orättvist framställts som en förförerska, sanningen är att vi inte vet om hon någonsin förförde någon, men däremot att hon var en framstående monark som med sina allianser och politiska äktenskap bevarade Egyptens självständighet mot det romerska imperiet.

Alexandria ligger vid Nilens delta, ett område som sedan forntiden bebotts av invandrargrupper. Nästan 2000 år f.kr. började folk från Asien bosätta sig där. Många av dessa grupper var semiter, men deras exakta koppling till israeliterna i Bibeln är oklar. Dessa invandrare införde en ny typ av pilbågar och hästdragna vagnar, som var förutsättningarna för en erövringsperiod i Egyptens historia. Trots det blev invandrarna inte väl ihågkomna i Egypten, det man mindes var tyranniska utländska härskare och kulturkrockar. På 600-talet f.kr. bosatte sig grekiska invandrare som tjänstgjorde i faraons krigsmakt i deltat, 300 år före Alexander den Store. Även dessa drabbades av etniska motsättningar med egyptier som ibland ledde till kravaller.    

Referenser:

Kleopatra: Ett liv, Stacy Schiff, 2010

Bonniers världshistoria del 2 och 3, 1982, professor Rostislav Holthoer, egyptologi, Fil lic. Hans Furuhagen Klassisk fornkunskap och antikens historia

Osunda relationer i litteraturhistorien

Filmatiseringen av Fifty Shades of Grey har skapat reaktioner mot den osunda relationen som böckerna bygger på. Statsvetaren Katrine Marcal har skrivit en samhällsinriktad psykoanalys av varför serien är så populär. Utan att vare sig försvara eller angripa något enskilt verk, kan man konstatera att osunda relationer är en del av litteraturhistorien. 

Det mest kända exemplet är dock från filmens värld, James Bonds beteende mot kvinnor gör det tveksamt om han har några verkliga känslor för dem. Det ironiska är att förebilden för romanerna om James Bond träffade sin fru i Bergen under början av andra världskriget, efter kriget gifte dem sig och levde ihop i alla sina dagar, han såg aldrig en bondfilm. 

I romanerna A Song of Ice and Fire mer kända som A Game of Thrones är osunda relationer vanliga. Tyrion Lannister försöker konsekvent övertyga sig om att de prostituerade han köper sex av njuter av att ha sex med honom, fastän han egentligen inser att de bara vill ha hans pengar. Daenerys Targaryen förälskar sig i maken som våldtar henne. Arianne Martell använder sex för att lura en man att förälska sig i henne så att hon kan använda honom i sina intriger. 

Går vi tillbaka till medeltiden hittar vi den första kända versionen av Törnrosa i ett kapitel av 1300 -talsverket Perceforest. När överklassflickan Zellandine sover en magisk sömn lyckas hennes trolovade ta sig in i tornet, och trots att en del av honom säger att det är fel så våldtar han henne. Samtidigt byter han hennes ring mot sin egen, omedveten om att det var i ringen förtrollningen satt, så hon vaknar när han gett sig av.

Den enda slutsats man som historiker kan dra är att människan har ett behov av att uttrycka osunda relationer i fiktionens form. Den enklaste förklaringen är att eftersom osunda relationer finns i verkligheten så finns det också ett behov av att uttrycka dem i fiktionen. 

Gladiatorer i Sydamerika

I den här texten använder jag uttrycket gladiator för att beskriva en typ av krigare som fanns i Moche - kulturen i dagens Peru. Jag definierar en gladiator som en krigare som stred mot en eller flera andra som en del i en ritual och/eller för att underhålla publiken, och vars strider åtminstone  ibland var avsedda att ha dödlig utgång.

Moche är namnet som har getts till en kultur som existerade i floddalarna längsmed kusten i dagens norra Peru, mellan ungefär 50 e.kr och 800 e.kr. De är kända för sin keramik och sin monumentala arkitektur, i form av pyramider, plattformar och korsformade byggnader som har blivit plundrade sedan den spanska erövringen av området. Ovanpå plattformarna byggdes små husliknande anläggningar och framför dem fanns platser för åskådare, på vissa väggar finns även bilder av ritualerna som utspelades där. Ikonografin, d.v.s. väggmålningar och målad keramik, utgörs tillsammans med arkeologiskt material källorna om de rituella strider som utkämpades bland Moche. Striderna slutade med en ritual på plattformen där de besegrade kämparna dödades och människor i förklädnader som kan ah föreställt gudar drack deras blod.

Moche var av skelettfynd att döma ett förhållandevis fredligt samhälle där den genomsnittliga mannen och kvinnan hade liten erfarenhet av våld. Men det fanns en grupp som avvek från mängden, män som enligt osteologiska undersökningar av skeletten var i mycket god fysisk form och fick näringsriktig mat, men som också ofta hade skador orsakade av klubbor eller annat våld. Enligt målningarna utkämpade de strider mot varandra iförda opraktiska kläder och utrustning. Fynd av klubborna visar att deras vapen var illa lämpade för strid, 120 cm långa och 3 cm tjocka blev dem sköra och föga lämpade för sitt syfte. Bilder och skador visar att syftet snarare var att slå ner fienden än att döda honom, efter vilket han dock kunde utsättas för viss misshandel. Fången blev fråntagen sina kläder och fördes bunden till en av plattformarna, där hans hals skars upp och blodet samlades i en bägare, sedan dracks blodet av ritualförrättare ovanpå plattformen.

Man har hittat både en bägare med människoblod och masker motsvarande de djur med människokropp som syns på bilderna, vilket visar att händelserna ägde rum i verkligheten och inte enbart i mytologin. Undersökningar av skeletten visar att männen var mellan 15 och 39 år gamla när de dog, genomsnittsåldern vid döden var 23. Här framträder bilden av en grupp män vars sociala position är oklar, men som levde hela sina liv för att döda varandra. De dog oftast efter ett antal års strider, eftersom vi inte kan veta om alla började strida 15 år gamla, är det möjligt att de överlevde färre år av strider än åldersskillnaden mellan 23 och 15 ger vid handen. De mest skickligaste blev upp till 39 år gamla, det är inte omöjligt att de som överlevde längre pensionerades så att de hade en framtid att strida för, men det är bara en gissning av undertecknad. 

Referens:
Moche Art and Archaeology in Ancient Peru
Antologi, red. Joanne Pillsbury
National Gallery of Art, Washington, 2005