Hoberna och staten

Hoberna eller hobbits som de heter i engelskt original, är fiktiva människoliknande personer i JRR Tolkiens sagovärld. De lever i ett samhälle som är lätt att uppfatta som utopiskt. De har mycket god mat och dryck som de konsumerar kopiöst, mycket skratt och en kultur där de överöser varandra med gåvor. De är ganska isolerade från omvärlden och har aldrig varit krigiskt lagda, de har inga inbördeskrig, inte heller verkar de ha några allvarliga konflikter sinsemellan och brottsligheten är låg, enklare tjuveri accepteras.

Fylke, hobernas rike, har egentligen bara två funktioner, ett polisväsende som håller enstaka rövare borta, och ett postväsende som anses mer betydelsefullt av Tolkien själv. Det saknas en politisk överhet förutom en vald borgmästare som har överinseendet över polis och post och presiderar vid fester. En av familjerna har formellt sett ett ämbete med militära funktioner, men eftersom krig saknas är det endast en hederstitel. Familjerna sköter sina egna angelägenheter, underställda endast sina urgamla lagar.

I ett samhälle där staten närmast inte gör någonting blir folk helt beroende av sina familjer, grannar eller beskyddare ifall de blir sjuka, arbetslösa eller drabbas av skador som gör dem arbetsoförmögna, och inte kan driva sina jordbruk, som Fylkes ekonomi bygger på. Samma sak för den som blir gammal eller får barn. Vad händer om skörden slår fel och åtminstone enklare familjer får svårt att mätta alla munnar? När den egna familjen inte räcker till behövs samhällets beskydd eller hjälp från andra familjer.

Eftersom vissa hobfamiljer är betydligt rikare än andra, t.ex. Bagger, som Bilbo, Frodo tillhör och Took och Vinbock som två av Frodos följeslagare tillhör, borde dessa bli beskyddare av flera mindre välbeställda eller rentav fattiga familjer. I utbyte skulle de åtnjuta dessa familjers stöd vid borgmästarval och i andra offentliga sammanhang. Kanske utelämnade Tolkien ett sådant patron och klient system för att inte ägna sig för mycket åt hobernas inre förhållanden. Men en annan möjlighet är att han ville ha det idylliska landsbygdssamhället. Förmodligen drömmer alla människor om ett samhälle som är anpassat precis efter dem, och Tolkien var inte annorlunda. Men att alla får sköta sina egna angelägenheter skulle snart avslöja den enskildes svaghet inför sjukdomar, skador, missväxt, o.s.v. då behövs någon form av ofrihet för att klara livets nödtorft.

Referenser:

Sagan om Ringen

Kung Arthur och hans värld

Det är oomtvistat att Kung Arthur och hans riddarna av runda bordet är en högmedeltida fiktion, som varje tidsanda har gett en ny innebörd. Nya filmer, tv-serier och litterära tolkningar av Arthur och hans hov skapas ständigt, ofta i syfte att säga något om sin samtid.

I det här inlägget vill jag diskutera frågan om hans historicitet, eller mer exakt, finns det en historisk person som det hela bygger på? Kung Arthur ska ha levt under den tidiga 500-talet och varit en framgångsrik kung som besegrade saxarna, pikterna och skoterna, erövrade Gallien som Rom fortfarande hade svag kontroll över. Den romerske ämbetsmannen Lucius krävde tribut av honom, vilket fick Arthur att angripa Lucius och besegra honom nära Burgund. Hans systerson Mordred som regerade i Britannien i hans ställe förrådde honom och tog makten, och övertygade hans fru Guinevere(Gwenhyfvyr med keltisk stavning) om att leva i otrohet med honom. Arthur besegrade Mordred i slaget vid Camlann 537 i Cornwall men skadades, varefter hans fördes till den mystiska ön Avalon. Slut på historien.

Berättelsen innehåller flera historiska luckor, från och med det sena 500-talet härskade merovingerna i Gallien. De var en frankisk familj som när inte dödade varandra om makten var en expansiv stormakt. Under 530-talet var de inne i en sådan expansiv fas, samtidigt som Arthur skulle ha erövrat deras land. Romarriket sådant det var, var aktiva vid medelhavet, men kunde inte kontrollera Italien p.g.a. strider mot ostrogoterna som erövrat halvön. En av de första merovingiska härskaran fick titeln konsul i romarriket. Men att Rom skulle ha krävt tribut av en kung i Britannien, som de övergett under tidigt 400-tal, är mer än lovligt politiskt orealistiskt.

Men det fanns ett krig 70-år tidigare som verkar stämma med berättelsen. År 467 ville den västromerske kejsaren Anthemius rädda situationen i Gallien, som till stora delar styrdes av erövrare och självständighetsrörelser, dessutom hotade Visigoterna i dagens Spanien att erövra Gallien. För att lyckas med det slöt han ett förbund med den brittiske kungen Riothamus.

Britannien hade efter det romerska tillbakadragandet över 60 år tidigare fallit sönder i mindre kungariken som stred mot varandra. De farligaste var det i dagens nordöstra England som styrdes av saxare. Saxarna hade ursprungligen invandrat för att bli soldater i brittiska arméer, men sedan tagit makten själva. Den tidens syn på etnicitet innebar att folk tog sig den etnicitet som härskaren hade. Så när saxarna tog över blev den brittiska befolkningen saxare, förlorade dem sedan ett krig blev de människor dem inte längre styrde över britter igen.

Riothamus skeppade in en armé till Gallien och intog först områdena norr om floden Loire, men ockuperade snart Bourges. Den romerske prefekten i Gallien, Arvandus, hade dock tagit kontakt med Visigoterna och föreslagit att de skulle dela upp Gallien mellan sig och Burgunderna i öster. Visigoterna angrep Riothamus och besegrade honom i slaget vid Châteauroux innan de romerska trupperna anlände för att hjälpa honom. Riothamus drog sig undan till det neutrala Burgund och försvinner ur historien.

I 800-talskrönikan Historia Brittonum dateras Arthur till 500-talet, men är samtida med en östromersk kejsare vid namn Leo, det fanns en sådan under Riothamus krig, men inte på 500-talet. Historia Brittonum är full med kronologiska och historiska fel, vilket den tyvärr inte är ensam om under den tidiga medeltiden, och ska tas med rejäla nypor salt. Likväl ser det ut som att Riothamus misslyckade krig har agerat förebild för Kung Arthurs påstådda segertåg. Riothamus betyder ungefär "Den Störste Kungen" och var knappast hans namn sedan födseln, troligen hette han egentligen något annat, Arthur är inte en omöjlighet.

Säkert är att han måste ha härskat över en betydande del av Britannien för att kunna samla ihop en tillräckligt stark armé för att erövra delar av Gallien och utmana Visigoterna, även med romersk hjälp. Han måste dessutom ha varit säker på att varken saxarna heller någon annan tänkte anfalla honom. Riothamus kan såklart ha gjort missbedömningar, men han måste ha varit en mäktig kung. Det skulle stämma med bilden av Kung Arthur som besegrade saxare, pikter och skoter och erövrade omfattande områden, även om detaljerna kan ha varit väldigt annorlunda i verkligheten. Hypotetiskt sett kan saxare ha ingått i hans armé och vid denna korta tid räknats som britter då de levde under brittisk överhöghet.

Angående Guinevere och Mordred är det inte omöjligt att historien har misshandlat dem. Ifall Arthur/Riothamus dog i Gallien eller i vart fall inte återvände och kunde antas vara död, kan ett resonemangsäktenskap mellan dem ha varit en politisk manöver för att hålla ihop riket. Det är inte okänt från historieböckerna att kvinnor som gifte sig eller valde sexpartner efter eget huvud av politiska skäl beskrevs genomgående negativt. I själva verket gjorde dem antagligen bara det bästa av en dålig situation, precis som sina manliga motsvarigheter.

Referenser:

Krigarnas och helgonens tid, Dick Harrisson, 1999

Romarriket, Bonniers världshistoria, professor Erling Bjöl, internationell politik och professor Sami Parpola, latin och grekiska, 1982.

The origins of the arthurian Legends, Geoffrey Ashe

The figure of Merlin in English Literature from the beginnings to 1740, Gillian A Sandeman.

Narnia: Om att döma någon efter utseendet

Narniaböckerna tar upprepade gånger upp frågan om utseende, och ger en vid första anblicken motsägelsefull uppfattning som är värd att bena ut. 

Det första är givetvis Aslan, som är på en gång skön och skräckinjagande. Han är på samma sätt i sitt beteende, han kan vara både god och hänsynslös, ge milda råd och via mardrömmar skrämma människor till att göra hans vilja. Han kan också vid tillfällen skrämma folk när han är god mot dem. Det hela är lätt att förstå, Aslan är C.S. Lewis tolkning av Jesus och hans intryck på människor och handlingar måste förstås utifrån att han är Gud. Kan tilläggas att herren i Narnia kallas Kejsaren över haven medan Helig ande ej nämns.

Vita häxan och den mystiska drottningen i silvertronen är motsatsen. De är oerhört vackra kvinnor som är lätta att tycka om när de sätter den sidan till. På samma sätt är det med prins Rabadach av Calormen och jättarna i silvetronen. Bakom den vackra och charmerande ytan döljer sig ett kallt och egoistiskt hjärta. Men man kan också tala om ett bakvänt dömande efter utseendet, att den som är vacker utanpå antas vara gräslig inuti. Åtminstone om denna person är en kvinna.

C.S. Lewis var en man av det tidiga 1900-talet, att hans kvinnosyn inte var jämställd ingick i tiden han levde i. Det är också talande att den vackraste av flickorna, Susan, svek Narnia på slutet när hon blev upptagen av det jordiska livet. Överhuvudtaget beskrivs flickorna/kvinnorna i Narniaböckerna i bättre dager om de har sportiga och pojkaktiga intressen, medan de som gillar kläder, dans och fester beskrivs negativt.

Lite krångligare är att allt som beskrivs om hjältarna också är vackert. Slottet Paravel, hjältarnas kläder, kung Caspians skepp, o.s.v. Medan den betydligt rikare kung Tisrok av Calormen(i Hästen och hans pojke) anses vara mindre vacker än de narniska ädlingarna, eftersom han har dålig smak.

C.S.Lewis gjorde ett bra arbete med att skildra en motsägelsefull värld där de goda kan vara skrämmande. Förutom Aslan skrämmer ibland även de mänskliga hjältarna, avsiktligt när de marcherar in i en stad på en ö i Kung Caspian och skeppet Gryningen, och oavsiktligt när de misstar Shasta för prinsen de letar efter i Hästen och hans pojke och Shasta blir rädd för dem. Hans skurkar har också en god förmåga att göra ett gott intryck när det passar deras syften. Han diskuterar även problemet med fördomar, i silvertronen missförstår Eustace ugglorna, eftersom de som nattdjur har möte om natten, och gnomerna som lever i underjorden tror att anledningen till att leva på ytan är att folk där inte hittar ner till underjorden. Likväl speglar hans egen fördomsfulla inställning till kvinnor och uppfattningen att man ska ha god smak beskrivningaran av goda som onda. Så man kan i viss utsträckning döma folk efter utseendet i Narnisböckerna. Men alla är vi barn av vår tid och man kan inte klandra C.S. Lewis för att han hade brister som alla andra människor.

Referenser:

Narniaböckerna