Varför behöver vi skrift?

Frågan kan verka märklig för en modern människa, att läsa och skriva är grundkunskaper och analfabetism betraktas som ett samhällsproblem. Tittar man på skriftlösa samhällen och skriftens utveckling inser man att det inte är så enkelt.

Den tyske språkforskaren och missionären Klaus-Peter Keugler fick en dag höra av en man tillhörande ett folk i Papua Nya Guineas djungler att han satt och lekte. Keugler förstod inte, han satt ju och skrev ner mannens språk. Han fick höra att han borde bygga en båt eller någonting annat meningsfullt, varefter han funderade en stund. Han gav sedan sin vän en lapp som denne skulle ta till hans hustru, som när hon såg texten gav dem något att dricka. Keuglers vän hade aldrig föreställt sig att meddelanden kunde överföras på papper, och insåg att skrift måste vara något viktigt.

Blickar vi till Amerika blir det ännu mer komplicerat, eftersom det byggdes städer, palats, palatskluster och organiserades omfattande imperier i dagens Peru utan något skriftspråk. Indianerna använde i 3500 år ett system med knutar för att bevara information, vilket av uppenbara skäl inte säger så mycket om det förflutna till dagens forskare. Men av allt att döma fanns ett religiöst och vetenskapligt centrum i Caral-Supe i Peru för 5000 år sedan.

De första skrifterna i Grekland och Mesopotamien som har kunnat översättas(d.v.s. inte linear A) har varit rena inventarielistor. Lagar, historia, mytologi och litteratur måste ha förmedlats muntligt långt innan de skrevs ner. Mellan de äldsta översatta grekiska texterna och den äldsta nedtecknade litteraturen gick det minst 800 år. I Egypten är situationen delvis en annan, eftersom hieroglypherna användes som monumentalinskrift ända sedan skriftens gryning, det vill säga cirka 3000 år f.kr.

I Europa är de äldsta utomromerska skrifterna från den irländska kultursfären på 300-talet, förutom ön finns de på Storbritannien, främst Wales och Skottland, Isle of Man och Shetlandsöarna. De är i regel enkla minnestexter och mycket kortare än våra runstenar, som började resas på 700-talet. Runstenar är som regel också minnestexter, möjligen resta för att hävda revir i juridiska tvister om marken. Först på 900-talet nedtecknades Västeuropas äldsta bevarade större litterära verk, Beowulf. Men historieskrivningar nedtecknades betydligt tidigare.  

Man började med andra ord skriva av två skäl, det ena var administrativt, man ville hålla ordning på hur mycket boskap och hur många varor man hade. Det andra för att man ville bevara sitt eller sin släktings minne. Först i senare skeden blev det lagarnas, historiens och litteraturens tur. Orsakerna är svåra att utreda, men så länge lagar, historia, myter och sagor upprepas av alla och är kända av alla behöver de knappast skrivas ned. Det gör det till en kvalificerad gissning att man skrev ned dem antingen för att förmedla till en större krets, kanske hade man olika åsikter om vad de innehöll, eller för att man var rädd att de skulle glömmas bort. Ungefär som när 1700-1800-talens folklivsforskare samlade sånger och folksagor från Skottland, Tyskland och Karelen i Finland. Men detta är enbart mina spekulationer.

Referens

Beowulf, översatt och notad av Michael Swanton, Manchester University Press, 1997.

Djungelbarn, Sabine Keugler, Droemersche Verlagsanstalt, 2005

Flodrikena, Bonniers världshistoria, professor Rostislav Holthoer och professor Sami Parpola, 1982.

Grekernas värld, Bonniers världshistoria, Hans Furuhagen, 1982.

Palaces of the Ancient New World, Susan Toby and Joanne Pillsbury(red), Dumbarton Oaks, 2008.