Kulturfel i A Song of Ice and Fire - Fredlig kultur under krigiska förhållanden, brist på vapenteknisk utveckling och märkligt sexuellt beteende.

Fantasyeposet A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin innehåller många realistiska sidor, kulturerna skildras ofta med förfärande detaljer där inga grymheter besparas läsaren. Men samtidigt är flera av kulturerna mindre trovärdiga, de verkar antingen orealistiska eller stämma dåligt med sina förutsättningar.

Lhazareen är ett folk av fredliga fåraherdar som bor på kontinenten Essos. De bygger städer med murar men har begränsad förmåga att försvara dem mot angripare. Dothrakierna, ett våldsamt ryttar- och herdefolk bränner ofta deras städer och för bort dem som slavar. Lhazareen är den dominerande etniska gruppen bland slavsoldaterna som tränas i staden Astapor, vid sidan av Dothrakierna själva, folkgrupperna är så pass lika till utseendet att de antagligen är nära släkt med varandra. Det märkliga är att Dothrakiernas angrepp har pågått i 400 år utan att Lhazareen vare sig har gått under eller skaffat sig ett försvar som kan stå emot Dothrakiernas angrepp. De borde av ren överlevnadsinstinkt ha byggt höga och kraftiga murar som dothrakierna inte rår på, och utvecklat en krigisk kultur för att försvara sig. Fåraherdar har av gammal tradition ett gott anseende i västerlandet, det var fåraherdar som först mötte Jesus när han fötts och förärades ett möte av änglarna själva, kyrkoherde och pastor är ord bildade till fåraherde. Detta kan vara anledningen till att Martin skildrar fåraherdarna som fredliga, men faktum är att herdar har goda skäl att bli våldsamma, om någon skulle stjäla deras hjordar så svälter dem. Hur våldsbenägna kulturer är handlar ofta om hur hotade dem är, folk med lång tid av fred, t.ex. svenskar och schweizare, blir fredliga den som ofta måste försvara sig blir krigisk, t.ex. kroater när de låg i gränslandet mellan Österrike och Osmanska Väldet. Lhazareen borde vara mycket krigiska.

Järnmännen eller järnfödda  som de kallar sig själva lever på karga öar utanför Westeros, de är en maritim kultur av fiskare och sjörövare. Det märkliga med dem är att de inte har skaffat sig pikenare, kavalleri eller bättre belägringsmaskiner som sina motsvarigheter i själva Westeros. Istället håller de sig till vikingatidens taktik, om än med kraftiga rustningar och rammar på långskeppen. De borde utan vidare ha besegrats av sina motståndare på fastlandet, utom till sjöss, och tvingats anpassa sin beväpning och taktik därefter så att dem inte blev erövrade.

Sommaröarna är en slags hippiekultur där krig utkämpas som ritualiserade strider, lika vår tids idrottstävlingar fast med dödlig utgång, och förlorarna blir bannlysta. Men i tusentals år har Sommaröarna haft kontakt med omvärlden där fullskaliga krig har pågått. Någon borde ha lyckats samla en armé utomlands och erövra öarna, vilket skulle ha tvingat sommaröborna till att övergå till fullskalig krigföring inbördes. Rituella strider fungerar trots allt bara om utgången respekteras av alla, vilket en förlorare förr eller senare inte skulle göra. På Sommaröarna är dessutom att sälja sex ett respekterat yrke som även unga män och kvinnor av ädel börd ägnar sig åt under en tid. Givetvis kan alla kulturer vara obegripliga för den utomstående och det framgår aldrig hur varje enskild individ känner för det hela. Men hur kul kan det vara att ha sex med vem som än kliver in och betalar för sig? Jag kan ha missat någon kultur, men allt jag har läst talar för att prostituerade har haft låg status i alla tider, dem utsätts ofta för fördomar och dessutom växer prostitutionen med fattigdomen. Undantag finns alltid, men allmänt är det snarast en sista utväg för den som inte överlever på annat sätt, vilket accepteras för sexköparnas skull snarare än som ett uttryck för den positiv syn på sexualitet som sommaröländarna har.

Referenser:

A Song of Ice and Fire